bisonblog

Göran Hägglund om entreprenörskap

Som innovationsjournalist och med hyfsat mycket bevakning av startups och nyföretagande i bagaget var det intressant att träffa Göran Hägglund (kd) för att diskutera entreprenörskap. Jag intervjuade honom på uppdrag av Nya Affärer som inför valet träffar partiledare och representanter från de politiska partierna.

Min journalistkarriär har hittills varit fokuserad på bevakning av media, internet, sociala medier, e-business och startups. Att bevaka den politiska processen är ett färskare intresse som bland annat tagit mig till redaktionen för Makthavare.se, men som vanligt hänger det mesta ihop.

Hägglund gav en del "politikersvar" på mina frågor, men huvudbudskapet var att politiker måste bli bättre på att lyssna på entreprenörernas behov enligt devisen "mer snack och mindre verkstad". Mer satsningar på entreprenörskap i skolan, satsningar på forskning och en översyn av skattenivåerna för företagare fanns också med på den politiska paletten för Hägglund.

Läs artikeln på Nya Affärer eller se valda bitar i videoklippet nedan. Håll även utkik efter fler intervjuer de närmasta veckorna.

Det sista inlägget om SSWC för i år

Ja, det börjar bli lite tjatigt. Men det blir ännu ett inlägg om Sweden Social Web Camp. Framförallt skulle jag vilja tipsa om sajten Citizenarena där många sessioner från campen nu finns upplagda som videoklipp. Om du vill förstå hur en unconference fungerar och hur diskussionen kan gå till under några av passen så är det ett utmärkt tillfälle att kolla in sajten.

Citizenarena är en politiskt obunden tv-sajt som säger sig vilja lyfta fram den demokratiska debatten. Det ska ske genom att ge medborgarna en plattform för spridning av nyheter och frågor som de själva tycker är viktiga eller som de saknar i den övriga debatten. Vad jag förstår är det i första hand videomaterial som är tänkt att publiceras på sajten. Du kan läsa mer om ambitionerna i deras mission statement. Bakom Citizenarena står Robert Sköld, Per Wibert och Gustav Skogens.

Det var också Robert Sköld som fanns på plats på Tjärö och bland annat filmade nästan hela min session om Makt och kön i sociala medier (se nedan). Även om kvaliteten begränsas av att det bara användes en enda kamera med inbyggd mick så fungerar klippet bra för verkligt intresserade och som dokumentation av hur diskussionen gick. Ljudnivån är stundtals låg beroende på olika avstånd mellan debattörerna, men det går att avhjälpa med lite dynamisk volymkontroll...

Jag gillar ambitionen och tanken med Citizenarena och hoppas att det Linköpingsbaserade gänget får fart på innehållet. Jag hoppas samtidigt att man behåller ett redaktionellt urval på sajten för att skapa ett tydligt tonläge och hitta sin nisch jämfört med större videoplattformar eller debattforum (t.ex. Vimeo eller Newsmill).

Jag vill också tipsa om Miriam Olssons summering av SSWC. Innan campen intervjuade hon bland annat en person som tänkt besöka konferensen men som valt att avstå på grund av en tråkig och negativ attityd.

"Inför SSWC pratade jag med en av dem som hade anmält sig till lägret. Jag ville intervjua henne, men hon hade bestämt sig för att ge upp sin biljett. Hon tyckte att diskussionen på Twitter hade blivit hätskt, att man var nedlåtande, och att den struktur som finns i samhället också nu hade nått till Twitter med könsroller och maktstrukturer."

Det var bland annat ur den diskussionen som jag fick inspiration till min session, och jag hade mer än gärna velat höra den kvinnans röst i våra diskussioner på Tjärö.

Björn Jefferys uppdrag: Lösa gåtan om mediebolagens framtid

Björn Jeffery i en taxi i New York City.
Foto: Hugo Wetterberg (CC-licens)

Jag brukar blogga om när Björn Jeffery byter jobb. Så varför bryta trenden nu. I veckan stod det klart att Björn Jeffery lämnar jobbet som director, future media and technology på Bonnier R&D för att istället bli director, digital commerce på Bonnier Digital. Två flashiga titlar, men vad är egentligen skillnaden?

"Skillnaden, förutom färre stavelser i titeln, är att jag tidigare jobbade med bred research för alla affärsområden, med djupdykningar inom vissa specifika frågor. Nu kommer jag bygga upp ett helt team som ska jobba och utveckla de prioriterade områdena som vi tar fram. Jag kommer behöva anställa både folk som är duktiga på produktutveckling, systemutveckling och webbanalys", säger Björn Jeffery till Bisonblog.

På Bonniers sajt säger Björn att en av de största utmaningarna blir att hitta var ett traditionellt medieföretag passar in i den digitala ekonomin, och att det handlar om att hitta vad de kan göra bättre än alla andra. Det låter lite som ett mission impossible?

"Absolut inte. Men det kommer bli väldigt svårt. Vad som gör det lite lättare är att jag inte behöver bygga någonting kring medieprodukter. Det skulle kunna vara helt andra saker. I princip kan det vara andra bolag, fast i en mediekoncerns regi", säger Björn.

I ett blogginlägg hos Bonnier Publications i Finland skriver Björn att begränsning skapar värde:

"As digital media is increasingly being shared on social networks, there is something about the finite space of physicality. Whatever you have on your desk or on your coffee table has been chosen to be there, because there simply isn’t enough room for everything. This means that the chosen objects have special value - like artifacts.”

Ligger mediebolagens framtid i att skapa begränsade upplagor, produkter eller upplevelser?

"Jag vet inte om man kan tala om det i såna termer riktigt. Nyckelorden är nog snarare relevans, viktigt, roligt och värde. När medieföretag gör produkter som är relevanta och viktiga för människor, eller upplevs som värdefulla eller roliga - då har vi kommit en lång väg."

"Mediebranschen har varit bortskämd med att ha lite för lite konkurrens väldigt länge. Nu är det dags att gå tillbaka till ritbordet och se vad som är viktigt, relevant, värdefullt och roligt för människor 2010. Förhoppningsvis hittar jag något av det", säger Björn Jeffery.

Vad är det första du kommer att göra på nya jobbet?

"Det första jag gör är att sätta upp ett ramverk med kriterier för vad det nya bolaget ska jobba med. Både när det gäller tänkbara förvärv, och helt egna projekt. Jag tror på att ha viss metodik och regler för att välja rätt projekt som kan skala. Plus att jag precis har flyttat in i ett nytt kontor, där jag och några post-it-lappar ska samsas den närmaste tiden."

Snäll elit eller punkterat luftslott

“Fascinerande inlägg från någon som förra året ansåg sig tillhöra en liten elitgrupp som stod över massorna på SSWC. Falsk ödmjukhet är bland det äckligaste jag vet.”

Så löd en kommentar till mitt inlägg om vilka förväntningar jag hade på årets Sweden Social Web Camp. Signaturen Sune Bängbula var förstås anonym, men jag kunde ganska enkelt spåra vem upphovsmannen är (ja, det är en man). Det är en person jag är bekant med och som även besökte årets camp. Antagligen tyckte han att jag var lika elitistisk i år eftersom jag inte pratade med honom någon gång under campen. Vi hälsade dock kort när vi sågs första kvällen. Jag funderar på om det är just bristen på uppmärksamhet som han personligen upplevde som uttryck för elitism, eller om det är det faktiska urvalet av personer jag hann prata med.

För mig blev kommentaren lite av ett startskott kring tankar om exklusivitet, elitism och makt. Även om jag inte tycker att Sune Bängbula har rätt i sitt påstående blev det ändå väldigt tydligt att en social situation kan upplevas olika beroende på vem du frågar. Många skulle säga att Sweden Social Web Camp är en orgie i feelgood, en plats där inkluderandet dragits till sin spets. Andra har inte alls samma bild. David Hall har till exempel bloggat klokt om tvivel inför ett potentiellt utanförskap.

Själv skrev jag inlägget Lika barn leker inte bäst längre tidigare i år. Inlägget blev även mitt bidrag till SSWC-boken och beskriver hur människor nu positionerar sig i takt med att förståelsen för sociala medier ökar bland företag och organisationer. Det som förut gick att beskriva som en homogen skara människor med starkt engagemang och mycket kunskap (en elit om man så vill) är nu flera grupperingar med olika inriktning. Det handlar om en mognadsprocess med diversifiering som följd. Jag känner igen några trådar i Davids text som är inne på samma tema.

Med ovanstående tankar i minnet valde jag att sätta upp en session under campen med rubriken Makt och kön i sociala medier, hur märks det, spelar det någon roll?

Finns det ett manligt sätt att twittra? Hur speglar onlinekommunikationen samhällets normer kring kön (eller genus)? Finns det skillnader? Diskussionen var löst hållen med flit och vi pratade om allt från genderbending i World of Warcraft till makthierarkier på Twitter. Det var dock få som hade erfarenhet av inte avslöja om man är man eller kvinna online. Genom Facebook har vi blivit vana att ha samma identitet online som offline.

Det finns en jättebra sammanfattning av sessionen på Word-of-mouth Newsletter. Gå gärna dit och läs mer om vad vi pratade om.

Senare samma dag anordnade Sanna Stefansson, Jennifer Bark och Mona Wallin sessionen Elitism i sociala medier. Diskussionen var intressant. Vissa tycker att man kan verkligen kan tala om en elit, medan andra, som till exempel Helen Alfvegren, tycker att mycket av det som de entusiastiska sswc-deltagarna sysslar med online är att bygga luftslott. Vad är värdet? Vilken är nyttan? Spelar det någon roll för någon annan än för just de inblandade personerna?

Helens påpekande är mycket relevant. Min reflektion landar i frågan om värde. Bara genom att bestämma vad som är värde och framgång kan vi avgöra om det vi gör är luftslott. Och kommersiell framgång kan ställas mot ideologisk utveckling, men måste inte nödvändigtvis göra det.

Foto: Anton Johansson (Mirjoran på Flickr)

Kanske är det som Morris Packer påpekade under diskussionen, att vi kan prata om en “snäll elit”, eller att det inte spelar någon roll hur vi kategoriserar människor och fenomen utan istället är det resultatet som spelar roll.

Som du märker ställer jag fler frågor än ger svar i det här inlägget, vilket är ganska typiskt för många av mina inlägg. Jag försöker hålla ögon och öron öppna och fånga in olika perspektiv för att min analys ska kännas genuin, men i de här frågorna är det för tidigt, om ens möjligt, att ge ett rakt och tydligt svar. Återkommer.

Relaterat:
Bisonblog: Jämställdhet på nätet - precis som i vanliga världen?
Bisonblog: Tröttsamt med manliga försvarstal
Bisonblog: Jämställdhet är knepigt
JMW, Brit Stakston: Elitism och sociala medieexperter
Raftsjö: Sharing is caring

Inslag i TV4 Nyhetsmorgon om Sweden Social Web Camp

SSWC fortsätter att leverera

Jag är tillbaka i Stockholm efter en helg i Blekinge skärgård och Sweden Social Web Camp. Det är självklart många intryck att smälta, och jag tror jag återkommer till det i ytterligare ett inlägg. Men min känsla så här direkt efteråt är att årets konferens var bättre än förra året. Trots betydligt fler deltagare kändes det inte jobbigt trångt. Istället blev det mer "tryck" i både sessioner, upplevelser och underhållning. Möjligtvis att jag kunde sakna det lågmälda samtalet mellan 5-10 personer om ett nischat och specifikt ämne. Men det hade gått att få till det också om man verkligen velat. Ingen tvekan om att Kristin Heinonen och Tomas Wennström gjort ett hästjobb för att få ihop allt.

Foto: Daniel Åberg
Jag är också väldigt nöjd och stolt över deltagarna på den session jag själv anordnade - Makt och kön i sociala medier (hur märks det, spelar det någon roll?) Det blev en spretig och bred diskussion, men många tog för sig och sa intressanta saker. Kul att så många var intresserade (bilden ovan). Det finns planer på någon form av uppföljning kring ämnet på hemmaplan.

Läs mer om campen i intervjun med Kristin Heinonen på DN.se. Hon har även blivit intervjuad av SvD.

Ah, det finns mycket mer att säga om allt från elitism-diskussioner till geeky allsång eller byggandet av luftslott.  Jag återkommer som sagt. Men redan nu kan du kolla på de bilder jag tog under helgen nedan. Ännu fler hittar du i flickr-gruppen sswc2010.

SSWC 101

I fredags konstaterade jag lite grumpy (mitt nya favoritord) på Twitter att jag nästan börjar tröttna på årets Sweden Social Web Camp innan den ens har börjat. Riktigt så illa är det inte, men hajpandet, hyllandet och nörderierna kring helgen på Tjärö sprider sig som ett virus, snart synligt i alla kanaler på alla plattformar. Det har även uppstått hetsiga diskussioner om vilka som är de rättmätiga deltagarna på campen, något som fått vissa att vilja strunta i hela eventet. Det känns lite tråkigt. Men jag tror att det vänder.

Personligen ska det bli fint att få återse alla de människor jag regelbundet har kontakt med, både i jobbet och privat. Det är också en viktig nystart efter sex månader i San Francisco på Greentech Media och sex månader i Afghanistan med utlandsstyrkan. Jag är tillbaka på riktigt och det känns fantastiskt.

Jag försöker minnas förra årets konferens och tar intervjun jag gjorde med Tomas Wennström för Internetworld till hjälp. Jag pratade med honom timmarna efter att konferensen var slut och redan då stod det klart att årets camp skulle bli av. Det var även fint att få med några av deltagarnas perspektiv, synen kring vad som faktiskt fungerar på riktigt och vad som mest är bubbelhajp.

Jag har lärt mig att människor gillar listor.

Det här är mina förväntningar på Sweden Social Web Camp (SSWC) 2010

• En lyckad SSWC-konferens till och Sveriges Reboot är ett faktum. Och den stafettpinnen behövs verkligen plockas upp efter att Reboot lagt ner.
• Det kommer att bli trångt. Vi var ca 280 förra året. Nu blir vi över 400.
• Mer av allt. Fler sponsorer, större intresse, större förväntningar, fler deltagare, mer kommersiellt? (Uppdatering: Jocke tipsar om roligt klipp på samma tema, men angående Burning Man)
• Fantastisk "alla var där"-känsla redan i förväg. Bara att kolla deltagarlistan för att bekräfta den bilden.
• Ännu fler och ännu mer nischade sessioner med de bästa föreläsarna och experterna (dvs deltagarna själva).
• Tydligare grupperingar. Med så många deltagare blir det svårt att hålla ihop det till en enda stor grupp. Det kommer att bli viktigt att förutse var de mest intressanta mötena äger rum.
• Mer "skandaler" att skvallra om efteråt jämfört med förra året.
• Almedalsliknande utspel och överraskningar för att få PR-effekt.
• Mer realtidsuppdatering. Förra året lämnade många onlinelivet för några dagar och resonerade i termer att eftersom "internet" ändå är på plats finns det inte så stor anledning att uppdatera sig. I år tror jag att nätet kommer vara ett verktyg på plats i större utsträckning. SSWC-appen är ett tydligt tecken på det.
• Mer bastuflottr än bastuflotte. Vi kommer att få se ännu fler prata business och nätverka med kommersiell agenda.
• De duktiga arrangörerna Tomas och Kristin kommer att ha skruvat formatet och förfinat detaljer vilket gör eventet (om möjligt) ännu mer feel good och behagligt. Ja, behagligt tror jag är rätt ord.
• Det gick knappt att hitta skräp på marken eller tecken på vårdslöshet på hela området under förra årets konferens. Och en tydlig "alla hjälps åt"-känsla var närvarande. Jag tror att den attityden är inbyggd i konferensformatet och den kommer att finns där i år igen.
• Tack vare ökningen i antalet deltagare kommer det inte märkas vilka som är nya konferensdeltagare och vilka som var med förra året. Det är bra.

Att tänka på om du ska på SSWC

• Du kommer inte att hinna med allt du vill. Välja några sessioner som du verkligen vill se och följ ingivelsen resten av tiden. Försök hinna med att gå på pass inom områden du knappt hört talas om för att inse att den värld du känner att vi på SSWC tillhör faktiskt består av massa små separata universum, och att det kan skilja i perspektiv mellan en ung webbentreprenör, en journalist från en stor dagstidning och en intranätutvecklare på en myndighet. Det är också det som är det roliga.
• Tveka inte att själv anordna en session, även om du känner att du inte är "expert". Deltagarna blir din kunskapsbas och tillsammans kan ni utforska svaret på de frågor du vill ställa.
• Uppmaning till mig själv: Försök att prata med människor du inte träffat förut (om du känner många). Känner du inte många, var inte rädd för att bryta in. Gamla bekanta gaggar mest historia ändå (nåja).

Andra som skrivit inlägg inför campen
Heidi's Update SSWC om en vecka!
Karin med K Äntligen
Marys blogg Packlista inför SSWC
Mattias Boström Ett misslyckat projekt kan bli ett allemansprojekt
Jardenberg Unedited Precis som de gamla grekerna
Uppdragsmedia Bloggstafett blir magasin
Martin Palacios Veidekke Bostad och SSWC

Slutligen några av mina bilder från förra årets camp för att försöka beskriva hur campen går till
Fler bilder hittar du i SSWC 09-gruppen på flickr. Lägg gärna till nya bilder under och efter årets camp i SSWC2010-gruppen.

Att göda ditt ego eller berätta ditt livs historia

Sverige var förr i världen en plats där befolkningen bodde i små samhällen där alla kände alla. Det hämmade skrytandet eftersom alla kunde kontrollera om det man sa faktiskt var så bra som man hävdade. Annat var det i Italien där urbaniseringen funnits mycket längre. En italienare som gick ut på gatan hade större chans att träffa en främling än en vän och skrytkulturen kunde utvecklas mer ohämmat. Men Sverige har förändrats och bland de sociala medierna frodas egoboosting och stolta utrop varje dag. Det här är några slutsatser som dras i Anders Mildners artikel Facebook har sprängt jantelagen i Sydsvenskan.

Ett gäng personer intervjuas i artikeln och även jag har med några korta citat. Min tes är att den kultur som skapats på nätet, där det ofta känns mer okej att berätta om sina egna framgångar och vinster, även sprider sig offline. Eftersom nätet är en del av verkligheten påverkar den också vår fysiska samvaro.

En annan sak, som jag är glad att Anders tog med i artikeln, är den komplexa människans uttryck. Jag tror att vi skapar ett större förtroende och dras mer till en person som uttrycker både skryt och tvivel. Både glädje och smärta. Precis som att du inte går igång på en mobilförsäljare i tunnelbanan offline så gillar du inte de som bara skryter online. Vi vill se hela bilden och följa en persons "lifestream" både högt och lågt, och får vi det så tillåter vi också ett större mått av skryt. Håller du med?

Makthavare även under Pridefestivalen

Du vet väl att Makthavare.se inte bara bevakar Almedalsveckan utan är en funkis sajt året om? Just nu pågår Pride och redaktionen bevakar festivalen stenhårt under veckan. Jag kom in lite sent efter tre dagar i Berlin, men idag var jag på ett seminarium om makt och ledarskap i utlandsmissioner, arrangerat av HOF (Homo-, bisexuella och transpersoner inom Försvarsmakten). Får se vad det kan tänkas bli resten av veckan. Mitt tips är att du kollar in sajten för den bästa bevakningen av allt som är viktigt (inklusive mingelbilder). Idag gjordes till exempel en grej på att riksdagsledamoten Annelie Enochson (kd) öppet gått till angrepp mot hatbrottslagen och Pride i sin blogg. KD:s talesman i KBT-frågor, Mikael Anefur, är kritisk till Enochsons inlägg.

Jag kan inte riktigt släppa det här med den redaktionella lösningen för Makthavare.se. Måste återkomma till det i ett senare inlägg. Men det är något unikt.

Almedalen 2010 - en lista

Almedalsveckan är avklarad. Ett Roskilde för det politiska Sverige. En rosérevansch för högstadienördarna. En surrande debattkupa som producerar honung till mediespalterna. Jag tar med mig många intryck.

Framförallt har det varit fantastiskt roligt att få ingå i och jobba med redaktionen för Makthavare.se. Den redaktionella mixen, arbetsmetoderna och engagemanget är värt ett helt eget inlägg, men jag kan konstatera att vi gjorde ett prisbelönt och gediget jobb. Jag vill och hoppas få jobba med dem igen.

Här kommer en liten sammanställning över veckan som gått. Fler bra listor finns hos bland annat Makthavare.se och Ebba von Sydow. Jag lägger till fler om jag hittar.

ALMEDALEN 2010

Delar av den 27-hövdade Makthavare.se-redaktionen i full produktion.

Veckans lunchsällskap: Morris Packer. Tack för alla fina diskussioner.

Veckans grillögonblick: När jag, tillsammans med ett 70-tal journalister och fotografer, sluter upp på Hamnplan för att föreviga Gudrun Schymans pengabränning. Inte förrän efteråt slår det mig vilket otroligt genomslag nyheten kommer att få. Själv var jag fullt upptagen med systemkamera i ena handen, mobil-filmkamera i den andra och Macbooken i ryggsäcken. Via en slö dongel-uppkoppling får jag ut video och bilder på sajten.

Största kontrasten: Afghanistan i slutet av maj kontra Almedalen i början av juli. Vilket konstigt liv jag lever.

Veckans "Alla var där": DJ-battlet på Gutekällaren (Arr: Makthavare.se/Desken/Fokus/Greatness PR).

Veckans flitigaste sociala medier-debattör: Brit Stakston.

Hördes och märktes nästan hela tiden: Gudrun Schyman och Fredrik Federley.

Veckans förvåning: När försvarsministern, utrikesministern och biståndsministern tog plats en meter framför mig för att presentera ett nytt strategidokument för Afghanistaninsatsen. Jag trodde själv att jag skulle få höra ett seminarium om sociala medier, men det var bara att ställa om och börja ställa initierade frågor.

Dummaste frågan: När redaktören för Sverigedemokraternas webb-tv kallade Björn von Sydow för känslosam gammelmoderat (han är socialdemokrat) och frågade vem vi tjänar när vi deltar i internationella insatser.

Återkommande mysstund: Redaktionsträffarna med Makthavare.se varje dag kl 18.15 utanför Almedalens hotell.

Dåligaste uppkoppling: I presscentret de första dagarna.

Bästa  uppkoppling: I presscentret de sista dagarna.

Mest bloggfrämjande initiativ: Bloggplats H12 (Arr: Martina Lind och Almega). Mysigt och fint och alltid någon man kände på plats.

Veckans längsta minuter: När Emanuel Karlsten gjorde mini-intervjuer inför premiären av Expressen-TV och fick instruktioner om att fortsätta prata längre och längre. Till slut hade han gjort en hallå där med samtliga personer både i och utanför studion.

Veckans citatmaskin: Säga vad man vill om Alexander Bard, men han levererar alltid.

Tvillingarna: Annika Beijbom (fp) och Karin Adelsköld. De är inte helt lika till utseendet och känner inte varandra tror jag, men har exakt samma energi. Tänk efter så märker du.

Största viktökning: Min egen, efter allt för många burgare på Kallis.

Veckans godaste: Galetten på Creperiet

Mesta webb-tv:n: Sociala medier talkshow på Café Milagro varje dag.

Saknades i hela Visby: Alla som inte ser ut att vara svensk vit medelklass.

Veckans verksamhetsutveckling: Dialog-poliserna i Almedalen.

Veckans lågvattenmärke: När Janne Josefsson frågade Camilla Lindberg hur mycket hon skulle betala för att ha sex med honom.

Visbys Mactätaste trädgård: Makthavare.se-husets trädgård vilken dag som helst.

Ville verkligen vara där men kunde inte: Joakim Nyström - flitigt retweetande och deltagande hemifrån Stockholm. Vi saknade dig.

Oväntat nyanserat: Sociala medier-seminariet arrangerat av TV4 med Malou von Sivers som moderator.

Bästa fotografen: Tobias Björkgren som tog sjukt snygga bilder till Makthavare.se mest hela tiden.

Veckans bästa, alla kategorier: Alla nya vänner och bekantskaper. Klyschigt men sant. Ni vet vilka ni är. Driv och engagemang hela vägen.

Fler bilder från veckan hittar du i Flickr-gruppen Makthavare.se

Slutligen ett litet bildspel från Johan Lange, som fotade många av människorna i dalen.

Almedalen nästa

Det är valår. Almedalsveckan i Visby kommer att slå alla rekord. Precis som vanligt alltså. Tusentals semiarier och event kommer att avverkas under nästa vecka. Några av dem kommer att besökas av mig. Från lördag till lördag kommer jag att befinna mig i Almedalen och blogga/rapportera för Makthavare.se - som tycker politik är så kul att vi tar det på allvar. 

Men jag är såklart inte ensam. Det känns kul att ingå i den massiva samling erfarna skribenter som alla ingår i redaktionen för Makthavare.se under veckan, enligt uppgift den största redaktionen i Almedalen. Och att ha varit sex månader i Afghanistan, komma hem, och sen kasta mig in det mingel- och nätverkstätaste eventet i Sverige måste vara något slags rekord i kontrastverkan. Tack för det.

Kommer du att vara i Almedalen? Vet du något särskilt event som du tycker att vi bör bevaka? Eller vill du bara säga hej till en tvåmetersman i skägg? Hör av dig med en kommentar, ett inlägg eller ett mail. Vi ses!

Bild: Google Maps

Svenska Afghanistaninsatsen blir en valfråga

Det är sommar i Afghanistan. Temperaturen i det svenska ansvarsområdet stiger, både på termometern och när det gäller antalet attacker och incidenter. Förutom den mest aggressiva våroffensiven på länge från talibanerna och en tydlig otålighet från allierade afghanska aktörer bidrar de allt högre kritiska rösterna från de internationella förbandens hemländer till en pressad situation.

Den svenska insatsen pågår enligt plan, nu större än någonsin sett till antal soldater. Samtidigt ökar truppnärvaron från de internationella samarbetsländerna i svenskarnas område. Det är både bra och dåligt. Fler soldater och mer resurser kan leda till större närvaro och bättre möjligheter att utbilda och träna de afghanska säkerhetsstyrkorna och myndigheterna. Samtidigt innebär det att ännu fler aktörer samsas om samma "kontaktytor" gentemot det afghanska samhället. Den interna samordningen och koordineringen inom ISAF är allt annat än enkel och det är lätt hänt att den vänstra handen inte vet vad den högra gör i en organisation med tusentals soldater och flera parallella ledningsstrukturer.

När jag åkte till Afghanistan var de flesta av oss inställda på att det värsta kunde hända. Och det gjorde det. Det kan även hända igen. Vi befann oss i landet under "lågsäsong" för hot och attentat. Det är under senvåren och sommaren som den värsta tiden för attentat infinner sig. De relativt färska svenska soldaterna i insatsområdet har redan varit i strid flera gånger. Än så länge har det gått hyfsat bra för de svenska soldaterna, men fyra norska soldater i det angränsande västra ansvarsområdet dog till följd av en vägbomb idag. Och flera afghanska soldater har också fått sätta livet till under attacker i det svenska ansvarsområdet.

Kan Sverige och svenskarna hantera fler allvarliga incidenter i Afghanistan? Vad blir den politiska reaktionen om något händer strax innan valet i höst? De röd-gröna är inte enade om insatsens framtid vilket lämnar utrymmet för en komplex debatt. Tyvärr tror jag att risken för den debatten är stor. Men jag skulle gärna slippa se orsakerna till att den blossar upp.

Jag respekterar verkligen de som tycker att Sverige ska dra tillbaka sina trupper från landet. Men vad som slagit mig är den okunskap som är utbredd kring vad vi gör i landet och vilket syfte insatsen har. Först när alla kort finns på bordet går det att ha en vettig diskussion, men om det är något område som är svårt att närma sig på ett nyanserat sätt så verkar det vara försvarspolitik. Läs mer via länkarna nedan.

Relaterat:
Vänstern bryr sig inte om småfolket - Johanne Hildebrandt (Aftonbladet)
Kollegial uppsnäppning - Wiseman's Wisdoms

Ännu ett mord på sociala mediers bekostnad

Kan man döda någon via Facebook? Jag vet inte. Jag tror inte det i alla fall. Och jag tror inte heller att den brittiske åklaragen David Jeremy tycker det. För när han beskriver vad som ledde till att en 16-årig pojke mördade en två år äldre före detta (uppenbarligen) kamrat i östra London sa han enligt Svd.se (ursprungligen ett TT-telegram) så här:

"Det var en kombination av ett dumt gräl, den anklagades överkänslighet om sin egen heder och status och att han bar kniv som ledde till händelserna".

Precis som en halv miljard andra människor på vår jord, ja ungefär lika många som bor i Europa, hade 16-åringen och offret kontakt via Facebook (eftersom de var kamrater så är det inte någon direkt överraskning). I nyheten hos Svd framgår att det förekommit ett upptrappat bråk både online och offline före tiden för mordet. Eftersom vi lever våra liv allt mer uppkopplade är det nog en klok analys att vi inte lägger ner våra dispyter bara för att vi sätter på datorn. Bråken följer nog med till de arenor där vi möter människor i allmänhet, och i synnerhet de platser där vi möter människor vi redan tidigare har dispyter med.

Min slutsats: Ett tragiskt brott har begåtts mellan två kamrater.
Svd:s rubriksättares slutsats: Ett tragiskt brott har begåtts mellan två kamrater som bland annat kommunicerade med varandra via Facebook, så akta er nu hörrni, för det här med att vara social på internet kan få dödliga konsekvenser.

Ergo "14 års fängelse för Facebook-mord"

 

Den verkliga verkligheten

Jag har ganska ofta diskussioner med vänner och bekanta kring vilka konsekvenser det får att dela med sig av privat information på nätet. Det här med att blogga om sitt privatliv, sina funderingar, sina tvivel och sina misstag. Jardenberg tipsar om det här inlägget av veteranbloggaren Jeff Jarvis som belyser frågan ganska bra. Speciellt gillar jag det här stycket:

"The irony is that Dery accuses me of making media when I am merely living. Dery can’t recognize real life when he sees it; he’s the one who measures the world in media terms. He says this is a case of the “real and virtual” colliding as if you were virtual and media were real. You are what’s real."

Något jag också funderat på den senaste tiden är det värde som sätts på våra kommunikationsformer. Till exempel upplever jag att ett telefonsamtal värderas högre och är mer "på riktigt" än ett e-mail (även om e-mailinnehållet tagit fem gånger längre tid att skriva och kanske avslöjar "djupare" information än telefonsamtalet). Och i nästa steg kommer till exempel sms, bloggkommentarer osv. De har alla olika värden beroende på exklusivitet, snarare än innehåll.

Det handlar om hur många som kan läsa informationen utöver den tilltänkta mottagaren och det handlar också om hur många signaler vi kan uppfatta samtidigt. Jag tror det var Mattias som tipsade om begreppet emotionell bandbredd där ett sms motsvarar den smalaste bandbredden och ett fysiskt möte med en annan person den största, där vi också kan uppfatta flest signaler från den vi möter, förutom bara ord. Jag skrev även ett längre inlägg med intervjusvar kring virtuell vänskap för något år sedan. Inlägget tar upp några av de här funderingarna.

Jag har inte bestämt mig för om jag gillar den värderingsskala som än så länge verkar vara allmängiltig, dvs att det digitala automatiskt är mindre värt än det fysiska när det kommer till mänsklig kommunikation. Det finns ju studier som visar att personer som är aktiva online också har ett aktivt offlineliv, att nätet fungerar som möjliggörare för fysiska möten offline.

En del säger att i framtiden kommer det fysiska mötet stå ännu högre i kurs. Att möta någon i verkliga livet kommer att ses som en upphöjd form av mötestyp, något ovanligt och exklusivt = påkostat. Och där är vi väl redan delvis.

Vad jag däremot skulle vilja slippa är idén om att engagemang och omtanke är extra fint bara för att det visas i ett mail snarare än ett sms. Jag köper att det fysiska mötet rankas högst, men måste "medieformen" rankas olika? Att ett e-mail är mindre värt än ett telefonsamtal. För mig handlar det om innehållet och engagemanget i att utforma detsamma. Det är det som ska avgöra värdet. Kanske är det en omöjlighet.

Sharing is caring nån?

Fejkcertifikat för att lura bloggare på utbildningspengar

I många branscher finns de, utbildningscertifikaten. Ett företag hittar på en egen kurs med eget innehåll enligt egen modell och kallar det sedan "certifierad webbredaktör" eller liknande för att få det att låta lite mer seriöst och vedertaget. Och ja, självklart gäller certifieringen. Det är svårt att säga något om. Problemet är när det handlar om en utbildning som få har gått, få känner till och som få i den bransch man verkar inom ens har hört talas om.

"Certifiering" handlar om att stärka utbildningens varumärke, och istället för att bygga upp själva utbildningsföretagets rykte (Som Berghs till exempel) tar man en genväg och lägger till certifierad framför namnet på kursen.

JL Branding, Finest.se, Hittabloggen.se och iLex. Ni borde skämmas. I alla fall om den information jag läst hos Bloggkommentatorerna verkligen stämmer.

"Efter utbildningen erhåller du, om du vill, en certifiering som du kan märka din blogg med. På så sätt vet sponsorer, annonsörer och samarbetspartners att du är en certifierad Seriös Bloggare."

För 900 kronor fick man tydligen någon form av utbildning inom bloggområdet, bland annat inom juridik (därav iLex-engagamanget). Jag säger ingenting om innehållet, det kanske är en riktigt vettig temadag med blogginriktning vi pratar om, med nyttig information som faktiskt hjälper deltagarna i sitt bloggande. Men att certifiera de som deltagit i utbildning med "Seriös Bloggare". Verkligen? Det är inte okej någonstans.

Emanuel Karlsten har också skrivit om det.

Sociala medier på liv och död

Idag deltog jag i konferensen Moving Images via videoskype från Stanford University. Jag pratade om min syn på realtidswebben och rapportering från krigszoner med utgångspunkt från mina erfarenheter från Afghanistan.

För att matcha konferenstiden gick jag upp fem på morgonen och traskade bort till campusområdet för att få en bra uppkoppling. Det märks nog i klippet att jag var lite trött och grumpy, men diskussionen blev hyfsat bra ändå tycker jag.

Läs gärna mitt inlägg Uppdateringar till vilket pris på DN.se för mer tankar om vad det innebär att använda sociala medier samtidigt som man befinner sig i ett konfliktområde.

Om du vill se min medverkan kan du titta cirka 30 minuter in i klippet nedan. Men ta gärna del av de andra programpunkterna också. Programmet hittar du här.