Bisonburgers

Hamburgare, St James Tavern, London (5/7)

När jag åker till London på kortresor, vilket hänt några gånger de senaste åren, inträffar alltid samma sak. Efter förrättat arbetsvärv travar jag fram och tillbaka längs Oxford Street, tar mig ner till Piccadilly Circus och kanske bort mot Leicester Square och därefter upp mot Oxford Street igen. En klassisk turistfällevandring, men vill man bara hinna uppleva lite gatumiljö och dubbeldäckarbussar innan flyget går hem så känns det ändå okej.

Problemet infinner sig när man ska äta. Går jag bara längs de ovan nämnda stråken blir det nästan utan tvekan en klassisk turistfälla jag sätter mig på.

I onsdags förra veckan var jag i det där läget. Jag ville åt en okej engelsk pub, inget fancy, men sjyst och trevligt, innan jag tog ett kvällsflyg hem. I hörnet mellan Great Windmill Street/Denman Street, bokstavligt talat bara ett stenkast norr om Piccadilly Circus, hittade jag just det i St James Tavern.

Det var en klassisk engelsk pub, ett tiotal bord, inte särskilt stort men rätt lagom. Vid halv fem var stället fullt till två tredjedelar, det gick utan problem att få ett litet bord. Beställning och betalning – även av mat – gjordes i baren, något jag kan tycka är okonstlat skönt ibland, så länge man inte måste hålla koll och hämta maten själv också, vilket inte var fallet här. Jag bestämde mig för deras Sloppy Jo Burger (japp, med den stavningen) för 8,5 pund, vilket med dagens rätt förmånliga pundkurs blev nästan exakt en jämn hundring.

Burgarens kött var saftigt om än på intet sätt någon smakexplosion. Brödet var lätt grillat, inte riktigt av den typ svenska krogar brukar använda men välvalt. Coleslawen och stripsen var inte särskilt mycket att orda om, de gjorde sitt jobb och den engelska vinägern ställdes ut som obligatorisk dressing för den hugade. Jag använde den endast sparsamt.

Vad som gjorde burgaren ovanlig, och höjde den från standardupplevelsen, var den chilikryddade bönröra som användes som topping tillsammans med salladsbladen i burgaren. En rejält positiv överraskning.

Hamburgare med chilibönröra
 Pris: cirka 100:-
Bisonburgers betyg: 5/7
Kött 4/7
Pommes frites 3/7
Bröd 4/7
Komposition 5/7
Smak 6/7
Service 5/7
Recensent: Daniel

Bacon- och ostburgare, The Doors, Stockholm (5/7)

På Odengatan i Stockholm ligger den brittisk/irländska puben The Doors. Namnet kommer sig av att väggarna till stora delar består av trädörrar av olika slag. Det ger en ganska mysig känsla, om man gillar dörrar.

Vi begav oss såklart dit för att testa burgare, något som brukar vara ett stående inslag på de flesta pubmenyer. Så även här, dock med skillnaden att burgarna fick breda ut sig på en helt egen meny. Vi valde vår vana trogen Bacon- och ostburgaren. Det är ett standardval men också en bra värdemätare för att kunna jämföra burgare med varandra.

Trevlig och snabb personal var ett av de första intrycken. Men själv burgaren gjorde sitt bästa för att ta fokus från både gäster och personal. In på tallriken kommer en skapelse som för tankarna till tomtebloss-efterrätter på Lanzarote kombinerat med ett grönsaksland. Men inte oss emot. Vi gillar tillbehör, så länge de är befogade. I det här fallet var faktiskt tillbehören och pommes fritesen den stora behållningen medan köttet på burgaren kändes lite tamt. En viss snabbmatskänsla infann sig vid kontakt med köttbiten helt enkelt.

Dock lämnade vi The Doors med en skön känsla i kroppen och en bra burgerupplevelse rikare.

Bacon- och ostburgare (cheddarost)
Pris: cirka 150 kr

Bisonburgers betyg: 5/7
Kött 3/7
Pommes frites 6/7
Bröd 4/7
Komposition 5/7
Smak 5/7
Service 6/7

Recensent: Fredrik
Sällskap: Joakim

Burgerbevakning från Mahir

Monica Ohlsson på Mahir PR gör ett nedslag i burgerdebatten och tipsar om både lästips och betraktelser, till exempel ostmängdens relation till nationalekonomin i USA. Och hur Max tänker starta en radiostation med burgervänlig musik.

"Dagen jag gjorde det var dagen jag blev en riktig hamburgerkännare"

Ibland uppstår fantastiska möten i burgerdelen av webbvärlden. Ett av dem ägde rum här på bloggen för några veckor sedan, och det är nu dags att skörda frukterna av det. Flitiga läsare minns inlägget om Caroline Hainers burgerartikel på Allt om Stockholm. Eftersom Caroline är en äkta burgerentusiast bad vi henne berätta om sitt bästa burgerminne. Det här är starten för en ny kategori av inlägg här på Bisonburgers, och Caroline lägger ribban högt. Så, here it goes, Caroline Hainers bästa burgerminne:

In 'n Out i Kalifornien

Det finns en kedja i Kalifornien och bara i Kalifornien som heter In 'n Out Burger. Det är en rumsren kedja som nämns både i Snabbmatslandet, som den enda okej snabbmatskedjan i landet (de fryser inte köttet, och använder inte brosk och sånt i biffen), och i The Big Lebowski. Den misstänkte kidnappspengatjuven bor "Nära In'n Out", något som Donnie upprepar fem gånger i en scen.

Grejen med In'n Out är att restaurangerna har sett exakt likadana ut sedan 50-talet. Rutigt golv och kids bakom disken, med pappershatt på huvudet. På menyn "hamburgare" eller "cheeseburgare" och ingenting mer.
Jo, tillbehör förstås.

Första gången jag åt på en In'n Out slogs jag såklart av detta; att det ser ut som en tidsmaskin därinne, att menyn är så fantastiskt begränsad att de självklart vet vad de gör. Och det vet de, burgarna är helt himmelska.

Men nu ska jag berätta en grej. Min kompis Stacie, en äkta Cali-girl, avslöjade en kalifornisk hemlighet för mig. Något som alla In'n Out-fans i Kalifornien vet men gärna inte delar med sig av. Det finns nämligen andra saker på menyn än vad som står där. Ber man om en burgare "animal style" så får man den med sallad och grönsaker också.

Stacie svor att det var sant. "Säg att du vill ha burgaren animal style så får du se!"
Så jag provade. Det kändes rätt kinky att viska "animal style" där framme vid kassan. Tänk om killen i pappershatten tror att jag är galen, svettades jag.

Men han nickade i samförstånd mot mig, och tyst gav han mig min beställning i den typiska korgen av papper. En burgare. Så himmelskt god. Och nu med alla önskvärda tillbehör.
Jag minns burgaren. För att den var så god, så underbart god, men också för att jag hade knäckt en hamburgerkod, jag var en av De Som Vet, hur man beställer en hamburgare på riktigt, i Kalifornien. Dagen jag gjorde det var dagen jag blev en riktigt hamburgerkännare. Och den känslan har ännu inte suddats bort.

/Caroline Hainer

___

Har du ett burgerminne som du vill dela med dig av? Tveka inte att höra av dig till oss på Bisonburgers. Kontaktuppgifter till redaktionsmedlemmarna finns här till höger på bloggen.