En sång för vår Elit

Självklart måste jag (lite tröttsamt) kommentera mediabranschens hets kring Alexander Bards Elit-maillista. Media Culpa har gjort grovjobbet och samlat artikellänkar till hela drevet från DN:s ursprungsartikel till alla olika kommenterande artiklar på t.ex. Resumé och Dagens Media.

Maillistan Elit är inte hemlig och inte ny. Den har debatterats i olika sammanhang flera gånger tidigare så vitt jag kommer ihåg. Att människor kan vara exkluderande och elitistiska är heller inget nytt. Det börjar ju redan i sandlådan. Flockbeteendet förflyttar oss in i grupperingar oavsett vi vill eller inte. Det vimlar av nätverk, klubbar, föreningar etc. som alla har en sak gemensamt;  En definition av vad man är och i och med det en definition av vad man inte är. Jag tror man är naiv om man tror något annat. Elit-listan är inte något jag vill hylla, men det är samtidigt bara ett av många nätverk av människor som anser sig bättre eller mer unika än andra. Den typen av exkluderande definitioner hittar du på alla nivåer i samhället. Inte bara i mediabranschens "toppskikt". Det är inte en sympatisk egenskap hos människan men tyvärr en del av hur vårt liv fungerar.

Comments

[Erik]

"krig är vidrigt", "sånt är livet", bla bla bla..

[Hans]

Jag är inte särskilt upphetsad över Elitlistan, men jag måste ifrågasätta inställningen hos journalister som medverkar i ett sådant slutet sällskap. Övriga medievärlden och företagsvärlden går mot ökad transparens, så den här listan känns sååå nittonhundratal.

[BisonFredrik]

Jag tycker inte att själva listan känns speciellt het heller. Men att fenomenet som sådant kan uppstå och existerar känns inte förvånande. Och tanken om ett journalistiskt ideal känns ganska främmande nuförtiden (eller är jag bara cynisk?). Att människor söker sig till slutna sällskap och upplever en kick av att "få vara med" tror jag gäller både för en viss sorts journalister och en viss sorts vanliga dödliga, både på 1900- och 2000-talet.

[Hans Eric Melin]

Inne eller inte, hett eller svalt. Poängen med Elit är ju att den är sluten. Väldigt sluten. Och poängen med journalistiken är att avslöja. Med tanke på den uppståndelse som följt kan man väl ändå säga att det lyckades.

Och nu får vi alla som inte varit med på listan nästan lika roligt som de som varit det. Hänga ut hela gänget som tidigare hängt ut andra. Det är rätt sjysst. Eller ska vi säga hata, hata, hata.

[En liten tant]

Iiiiihhhh! Att tanken på ett journalistiskt ideal känns främmande, är något som skrämmer mig alldeles oerhört. Journalisterna har en oerhört viktig funktion för att vidmakthålla demokratin. De journalister som tror att deras jobb handlar om att skapa egna plattformar för deras personliga kändisskap måste hela tiden få höra att vi efterfrågar andra saker, att deras roll i samhället är betydelsefull av andra skäl än att de syns i en byline. Visst är det sant som du skriver att fenomenet inte är förvånande men jag behöver inte bli förvånad för att vilja hävda att något är fel, fel, fel. Visst är det sant att vi alla har låga instinkter och behov som kan driva oss till flockbeteende. Men som människa kan man också sträva efter att höja sig över detta, ta ett personligt ansvar för vad man håller på med i stort och i smått. Ju mer makt och inflytande en person har, desto större ansvar har de på alla plan.