bisonblog

Onlinedöden engagerar

Efter att ha tokbloggat (se länkar nedan) om digitala testamenten och problemet med vad som händer när en bloggare eller facebook-användare dör är det intressant att se att frågan har lyfts av Fokus. Inga egentliga nyheter i artikeln, men en bra sammanfattning av hur snårigt det kan vara för anhöriga att hantera en avliden persons onlineidentitet. Olika sajter har olika regler och krav på "bevisning". På Bilddagboken räcker det till exempel att man ringer och låter hyfsat seriös för att stänga ner ett konto. För en gångs skull uttalar sig Facebook i artikeln i form av pressmänniskan Elizabeth Linder. Webwill och My Death Space, två av de tjänster jag berättat om här på bisonblog, nämns i artikeln och Mymlan berättar hur hon vill ha det när hon dör.

Fokus: När bloggaren dör.

Bisonblog: Webwill - testamentet för din onlinepersonlighet. (Maj 2009)
Bisonblog: Digitala testamenten - snart en realitet (Januari 2009)
Bisonblog: Behöver vi bloggkyrkogårdar? (Oktober 2007)
Mymlan på Bloggvärldsbloggen: Jag ska dö. Du också. (Juli 2009)
Sveriges Radio, klipp från På nätet, med bland annat Karin Adelsköld i redaktionen: Döden på nätet (Mars 2009)
Sveriges Radio Metropol: Johanna Ögren pratar om döden i Eriks bästa (youtubeklipp - Maj 2009).

Bild från min mormors minnesstund 2007. Hon fanns aldrig på Facebook, men var bra ändå.

Därför är jag med i Mindparks bloggteam

Det har pågått en debatt kring Mindparks bloggteam de senaste dagarna. Som en av de deltagande skribenterna tänkte jag försöka berätta om mina skäl till att vara med i teamet, ett beslut jag tog tidigare i år och som jag inte ser som ett statement eller kontrakt, utan snarare som en chans att vara med i ett intressant projekt med lösa ramar. Jag ser inte Mindpark-gänget som en homogen skara bloggare med samma åsikter, värderingar och agendor. Snarare tvärtom.

Faktum är att jag många gånger har avvikande synpunkter på de frågor som förekommer i den så kallade "bubblan". Det betyder dock inte att jag tycker att Mindparks initiativ är dåligt. Nej, jag tror att det kan bli riktigt bra. För om det är något vi behöver just nu är det att slipa argumenten, presentera konkreta och lönsamma case/idéer samt visa en balanserad och nyanserad bild av både utvecklingen och dess aktörer. Samt att vara självkritiska och reflekterande.

Jag ser Mindpark-bloggen som en arena där flera röster kan ställas mot varandra, och där jag som enskild skribent kan välja att inspireras eller provoceras av de andra medverkande skribenterna. För mig personligen kommer det innebära att jag verkligen måste förklara mig och mina ståndpunkter gentemot övriga debattörer, även om vi många gånger är på samma spår (men i olika tåg). Och i grunden tror jag att det gynnar läsarna av bloggen. De får höra flera röster samlade på ett ställe som kanske ibland talar emot varandra. Det blir intressant att se vad som uppstår i skärningspunkten.

Jag hade gärna sett fler kvinnliga deltagare i teamet, som till exempel Annika Lidne, Sofia Mirjamsdotter, Andie Nordgren, Nina Åkestam eller Isobel Hadley-Kamptz (jag vet förstås inte om någon av dessa blivit tillfrågade). Det betyder inte att de personer som nu är med på listan inte platsar, utan snarare att ovanstående kvinnor har fantastisk koll och skriver passionerat om nätet. Oavsett så ska det bli intressant att se om det går att hålla ihop alla deltagande skribenter eller om en mindre grupp kommer att axla manteln som för bloggen framåt med ett gäng sällanbloggare vid sidan av.

Nu ska jag klura på mitt premiärinlägg på Mindpark-bloggen och jag tror det ska få handla om hur man pratar med bara bilder som verktyg och vad det kan betyda för framtidens sajter. Eller nåt.

Så blir du en bloggkarriärist

Eller rättare sagt: Så blir du en Bisonblogkarriärist. Shortcut gör ett rafflande jobb och avslöjar allt.

Bisonblog petad av Media Culpa

Som du säkert läst har bloggtävlingen YABA avgjorts. Bisonblog låg länge på tredjeplatsen i kategorin Media men jag fick se mig nedflyttad till fjärdeplatsen med en ynka poäng i slutspurten, slagen av Media Culpa.

Vinnare i kategorin Media är Same Same But Different, som visat att det går att skriva långt på nätet och ändå bli både länkad och läst. Grattis!

Jag gillar verkligen YABA och Daytonas fokus på bloggvärldens medie- och kommunikationsrelaterade bloggar. Jag har faktiskt hittat flera nya favoriter genom att kolla in de nominerade bloggarna. Gör det du också.

Nyansera bilden av den svenska bloggvärlden

Den nyanserade och kloka pr-konsulten och bloggräven Hans Kullin är igång igen och gör sin fjärde årliga bloggundersökning under namnet BloggSverige. Svara på en enkät om ditt bloggläsande och hjälp till att nyansera bilden av den svenska bloggvärlden. Gör det nu. Svara på frågorna. Klicka på länken. Nu. Direkt.

Digitala testamenten snart en realitet?

Ännu en gång har diskussionen om digitala testamenten hamnat på tapeten. Idag skriver Metro om Sunniva Geertinger vars pojkvän tagit sitt liv och som nu finns kvar i onlinevärlden i form av sin Facebookprofil. Sunniva har försökt få Facebook att ta bort profilen, men har än så länge inte lyckats. Jag uttalar mig i artikeln om problemet med globala sajter med central administration. Det blir svårt att dubbelkolla uppgifter och kunna lita på att personer som hör av sig verkligen är anhöriga till en användare, samtidigt som de kvarlevande ofta känner sig maktlösa och förtvivlade över att inte kunna få bort informationen.

Hösten 2007 skrev jag om sajten MyDeathSpace som är en kyrkogård för MySpace-profiler. Jag lyfte även frågan om digitala testamenten, det vill säga ett dokument med loginuppgifter som kan skickas till anhöriga vid dödsfall. När jag skrev inlägget efterlyste jag även nya webbtjänster som kan fånga upp just behovet att samla loginuppgifter och dessutom kunna göra de tillgängliga för fler än ursprungsanvändaren. Jag har än så länge inte sett något bra exempel på en sådan tjänst.

Det här är ett växande och alltmer verkligt problem i takt med att vårt offlineliv integreras med onlinelivet. Jag tror att mycket av vad det innebär att vara människa kommer att ta plats på nätet i framtiden, och då måste den här typen av frågor lösas. Det är en komplex situation eftersom alla inte vill ha det på samma sätt. Vissa tycker att en övergiven blogg eller en facebookprofil är en bra plats för anhöriga och vänner att samlas på och uttrycka sin sorg och saknad. Andra tycker att det är direkt stötande att läsa texter skrivna av en nu död person. Lägg till problemet med att vi ofta finns på flertalet olika sajter som alla har olika användarvillkor och sätt att lösa såna här problem, och vi har en riktig smet bestående av kommersiella intressen, chockade anhöriga och språkliga såväl som nationella barriärer.

Läs med fördel en diskussion om ämnet i en Bloggy-tråd som startade när jag berättade för mitt nätverk att jag blivit intervjuad av Metro.

Hur vill du själv ha det? Ska någon annan få bestämma vad som händer med din blogg när du dör?

Jag fortsätter vara grumpy och Acne svarar på kritiken om Twitternärvaron

Det är härligt att se något bubbla upp till ytan som man själv talat engagerat om vid hundratals middagsdiskussioner, paneldebatter, artiklar eller föreläsningar de senaste två åren. Mikrobloggen har äntligen blivit folklig (bild ur DN till höger) och vi som använt ett av de tidigaste verktygen Jaiku i snart två år kan pusta ut. Vi är inte galna. Kanske lite excentriska när det gäller nätets möjligheter, men inte helt nernördade. Kanske är det därför jag reagerar som jag gör när det handlar om företagen och organisationernas närvaro på mikrobloggarnas arena.

När jag säger att jag inte tycker om att bli addad av ett företag så talar jag inte bara utifrån min roll som journalist, webbexpert eller valfritt epitet kopplat till mitt jobb. Nej, jag talar även utifrån min roll som privatperson. Och hur gärna jag än skulle vilja så har jag svårt för att se hur jag ska kunna interagera med Socialdemokraterna, Acne Online Store, Timbro, Nyheter24 eller någon av de andra organisationer som nyligen addat mig på någon av mikrobloggsajterna.

Ofta säger de inte speciellt mycket själva, men oavsett undrar jag vem som ska sitta på andra sidan och lyssna? För tydligen är mina 160 tecken per inlägg viktiga. Så viktiga att det inte räcker med att till exempel använda Twinglys mikrobloggsök för att kolla vad som skrivs i min värld, utan det är även värt att adda mig. Förvisso har Medievärlden nyligen proklamerat att just jag är en person som är värd att följa om man är journalist. Och det är ju hedersamt. Hoppas att mina Spotifylänkar till The Pinks-låtar gör någon nytta. Okejrå, ibland skriver jag väl en rad eller två om internet, journalistik och trender.

Eftersom Bisonblog är en fantastisk blogg har den också fantastiska läsare. Och det bästa är att de inte håller med mig när det gäller ovanstående. Motstånd, äntligen. Till mitt förra inlägg där jag bland annat kritiserade Acne kom en rad kommentarer som jag tycker är värda att lyfta fram. Jag vill återigen passa på att säga att jag inte alls har något emot att företag och organisationer finns och verkar i sociala medier. Det SKA de göra. Det jag har problem med är avsändarfrågan. Vem pratar jag med?

All heder åt Rikard på Acne som faktiskt svarade på min kritik. Så här skrev han:

"Från vår sida handlar det fortfarande om ett litet experiment och genom att prova att adda personer så lär vi oss hur mediet fungerar. Genom att adda verkar man få lite mer hävstång i början av ett kontos livslängd när det gäller att få nya followers. Efter ett tag sköts detta av sig själv. Vi addar heller inte "till höger och vänster" utan bara de som är intressanta på något sätt. För oss fungerar twitter som ännu ett sätt att nå "the long tail" och naturligtvis är vi inte intresserade av followers som inte är intresserade av oss. Man behöver ju inte följa oss bara för att man blir följd av oss."

Wille säger:

"Hmm, jag förstår faktiskt inte problemet så länge de inte börjar spamma dig med meddelanden? (och det kan väl du undvika genom att inte följa dem)"

Tommy säger:

"Marknadsföring sker visst i sociala medier. Det är ok och det kommer du få se mer utav. Sen om det är i form av samtal, varumärkesigenkänning, direkta budskap, påannonseringar etc varierar."

Christian säger:

"Visst; det är löjligt av Skistar att följa mig, eftersom jag inte har twittrat ett dyft om skidåkning och de inte använder sin kanal för dialog utan bara som megafon. Det känns mest som ett trick för att få mig att följa dem. Då är det mer renhårig av Sveriges Radios ekoredaktion som kör ut sina nyheter via en twitteranvändare, men inte följer någon. De är tydliga med att det är en monolog. Jag köper det och tycker det är helt okej."

Och sen säger Christian något som fick mig att tänka till:

"Jag följer hellre @woothemes än någon av upphovsmännen eftersom jag inte är intresserad av deras sovmorgon, frukost och vilken bil de kör vilket jag också slipper via deras företagsanvändare."

Vilket bekräftas av Simon från Läkarmissionen:

"På Simon47-Bloggy skriver jag om privata saker och kan vara mer personlig i tyckande och tänkande. På Lakarmissionen-Twitter förmedlar jag smått och gott från en hjälporganisation. I stället för snigelblogg, typ."

Kanske får jag backa lite från min grumpy old man-position och faktiskt erkänna att det kan finnas ett syfte med att skilja på sak och person i vissa fall. Samtidigt så utgick mitt resonemang från hur jag använder mikrobloggar och kanske inte vad det rent tekniskt går att göra med kanalen. Obama använde också mikrobloggar under valkampanjen, men i rent "push-syfte" - att snabbt få ut information. Jag vet inte om jag tycker att den enkelriktade kommunikationen är det bästa med mikrobloggar. För mig är dialog och kommentarer viktiga. Av samma anledning föredrar jag Bloggy och Jaiku framför Twitter eftersom de två förstnämnda tjänsterna är bättre på att tråda kommentarer och hålla ihop diskussioner.

Jag tror jag nöjer mig här eftersom jag redan skrivit lite för långt (snart är det så långt att det passar in på Same Same But Different tror jag). Jag vill gärna höra fler nyanser när det gäller företagskommunikation i sociala medier. För vi står verkligen vid ett vägskäl. Detsamma gäller konsumentmarknadsföring i mobilen som jag tror har stor potential att bli nästa spam-arena.

Vill du adda mig (med ovanstående färskt i minnet) så finns jag på Bloggy, Jaiku, Twitter. Och varför inte slänga in min sida på Facebook också eftersom dess statusmeddelande är den vanligaste formen av mikrobloggande i Sverige.

Trött på alla företag och organisationer som spam-addar mig i sociala nätverk

"Acne Online Store is now following you on Twitter!"

Nej Acne. Så jobbar man inte med marknadsföring i sociala medier. Faktum är att man inte jobbar med marknadsföring överhuvudtaget i sociala medier. Man jobbar med samtal. Och nej, jag vill inte ha ett samtal med "Acne Online Store". Det betyder inte att jag har något emot att handla där, eller att jag inte gillar Acne som varumärke. Men precis som att jag inte ställer mig framför H&M på Drottninggatan och börjar prata med butiken så känns det inte heller naturligt att göra det på nätet. Gör om gör rätt, Acne. Och det gäller givetvis inte bara Acne, utan en drös företag och organisationer som de senaste veckorna fått mikrobloggspanik och addar användare till höger och vänster i ren desperation.

"Att vi inte har kommit längre"

Not another planning blog angående en artikel om "tjejbloggare" och feminism i DN (finns tyvärr ej publicerad på nätet, vilket är synd eftersom artiklar om bloggare brukar vara effektiva länkbeten):

Frilansaren Timothy Hebb som har skrivit artikeln, har under det senaste halvåret sökt mig ett antal gånger för att han ville skriva den här artikeln. Olika tidningar har varit på tal, första gången var det Elle. Jag har vid varje tillfälle tackat nej. Vinkeln på artikeln, "tjejbloggar", kändes förlegad och helt fel för mig. Min blogg är en professionell blogg om kommunikation. Att jag skriver om jämställdhetsfrågor ibland gör mig inte till en "tjejbloggare"

Läs med fördel Ninas inlägg om varför hon inte vill bli ihopbuntad med Hanna Fridén och Annika Marklund. Och läs även den efterföljande diskussionen i kommentarerna till inlägget. En diskussion som bara genom sin existens visar på att något är skevt mellan kvinnor och män, oavsett vad signaturen "oxå journalist" tror.

Ryktet om Jaikus död är betydligt överdrivet

I veckan kom nyheten om att mikrobloggtjänsten Jaiku blir open source (det vill säga att vem som helst kan använda koden till tjänsten och utveckla den efter eget behov) och samtidigt flyttas över till Google App Engine. Dödsstöten för en lågprioriterad tjänst i Googles portfölj eller början på ett nytt kapitel? Jyri Engeström, Jaikus grundare, är i alla fall entusiastisk på den egna bloggen:

"Soon, anyone, for free and with little effort, will be able to install and modify the Jaiku code, launch it on App Engine, and run their own microblogging platform. Combine that decentralization with standards such as OAuth and the forthcoming activity stream standards, and what we're seeing here is the accelerating trend away from microblogging being a destination to microblogging being a pervasive and ubiquitous part of the fabric of the web itself. Now that's cool."

Ungefär samtidigt ökar intresset för Jaikus konkurrent Twitter i Sverige. Även det svenska alternativet Bloggy, grundat av Jonas Lejon, har fått uppmärksamhet. Men den största mikrobloggen på den svenska marknaden skulle jag säga är Facebooks statusuppdatering, även om den vare sig marknadsförs eller benämns som en mikroblogg. Dock är grundprincipen densamma - att tala om för sitt nätverk vad man gör, var man är eller hur man mår.

Mikrobloggar är för övrigt ett av de bästa verktygen för den som är ute efter att bygga facerank.

Läs även med fördel Isabelle Ståhls inlägg om statusuppdateringsantropologi.