bisonblog

Dagens Media fakturerar gärna bloggare

Bloggaren och reklambyrådelägaren Niclas Strandh blev intervjuad i tidningen Dagens Medias specialnummer om sociala medier. Han blev glad åt exponeringen, fotade uppslaget där han var med och la upp bilden på bildsajten flickr. Det fick chefredaktör Rolf van den Brink att se rött. Enligt honom handlar det om ett upphovsrättsligt intrång eftersom tidningens text publicerades utan tillstånd. Så här skriver Rolf på Dagens Media-bloggen Köksveckan:

"Han har lagt upp en fullt läsbar kopia enligt nymediernas affärslogik. Inom kort kommer en lika fullt läsbar faktura från den gamla medievärlden att dimpa ner på Niclas Strandhs bord. Det är roligt att bloggare inser värdet av journalistiskt arbete och är beredda att lägga upp material som de sedan betalar för. Finns det fler bloggare som vill göra affärer och köpa loss lite originalmaterial för publicering är det bara att slå en signal på 08-545 222 00."

I sak har förstås Rolf rätt. Men jag kan tycka att bildpubliceringen snarare gynnar Dagens Media än profiterar på dess innehåll.

• Jag har sett bilden (som nu är borttagen) och lyckades inte läsa annat än rubrikerna, trots att jag även tittade på bilden i originalstorlek. Bilden ersätter alltså inte originalet. Det är snarare att betrakta som en faksimil, collage eller "skärmdump" enligt mig.
• Publiceringen av bilden fick mig att bli intresserad av Dagens Medias specialnummer och jag ville genast få tag i ett ex för att läsa de andra artiklarna.
• Niclas Strandh är en av intervjupersonerna som ställt upp för tidningen. Vet inte om det är supersmart att hetsa kring en liten bild på hans privata flickr-konto i efterhand. Skadan som publiceringen skulle kunna göra är mariginell. I alla fall jämfört med den badwill som nu kommer att spridas om Dagens Media i bloggvärlden. Kanske ville Rolf jävlas lite helt enkelt.

Gratis musik på Last.fm

Nu får upphovsrättsdebatten ytterligare en injektion. Idag meddelar musiktjänsten Last.fm att de kommer släppa den streamde musiken fri på sin sajt.

"As of today, you can play full-length tracks and entire albums for free on the Last.fm website. Something we’ve wanted for years—for people who visit Last.fm to be able to play any track for free—is now possible. With the support of the folks behind EMI, Sony BMG, Universal and Warner—and the artists they work with—plus thousands of independent artists and labels, we’ve made the biggest legal collection of music available to play online for free, the way we believe it should be."

Det kommer gå att lyssna tre gånger på en låt och sedan registrera sig för ett abonnemang. Affärsmodellen ger artisterna intäkter beroende på hur ofta deras låtar spelas, och baserar sig på annonser på sajten. Än så länge finns tjänsten bara tillgänglig i USA, Storbritannien och Tyskland, men enligt Last.fm är planerna att expandera ytterligare. Det här påminner vid första anblick om upplägget för den svenska tjänsten Spotify, som dock fortfarande är i sluten betaversion. Läs mer om dem här.

Därför har vi problem med upphovsrätten i det här landet

Jag gör som Isobel Hadley-Kamptz och citerar Jonatan Fried på Fokus som står för en intressant kommentar kring upphovsrätt, med anledningen av debattartikeln från Ernst Brunner och gänget.

"Kreativitet är en mänsklig egenskap, inte något man ärver av sina kulturelitföräldrar eller får utdelat av institutioner. Och det kreativa svenska folket verkar idag utanför upphovsrätten, ofta i strid med den. Varför vi skulle gå med på repressiva, diskriminerande och innovationshämmande lagar för att en mikroskopisk klick anser sig ha en födslorätt att tjäna pengar på det de gillar att göra är sjukt oklart."

Det är klurigt det där med upphovsrätt och fildelning. För mig handlar det inte om en fråga i en kontext. Det handlar om många olika frågor och situationer med många olika svar. Det är därför det är så svårt att debattera. Å ena sidan förstår jag inte varför skivbolag ser det som en rättighet att kunna använda samma affärsmodeller år ut och år in utan anpassning till vare sig ny teknik eller förändrade konsumentbeteenden. Dessutom går det att få in pengar på andra sätt än genom försäljning av enheter som bok, skiva, tavla eller fil. Var sig det handlar om musik, litteratur eller konst. Å andra sidan förstår jag mycket väl kreatörernas frustration över att hårt nedlagt arbete som förpackats i en produkt kan spridas vind för våg helt utan möjlighet till vare sig kontroll eller intäkter. Men det finns som sagt andra affärsmodeller för både artisteri och författande. Kolla mitt inlägg om Spotify till exempel.

Kanske landar min slutsats inte i samma drastiska kritik som Jonatan Fried ger utlopp för, men att något skevar mellan allmänhetens och kulturmänniskornas bild av upphovsrätt är självklart. Och precis som Jonatan är inne på så håller hela svenska folket på att bli både kulturproducenter och konsumenter samtidigt. Utan anspråk på intäkter eller med kommersiell agenda.

Nej, hörrdu, du får inget rakt svar av mig den här gången heller. To be continued...

"Talent generated content is the future"

Användargenererat innehåll är på väg ut. Ingen orkar ta del av all skit som publiceras. I framtiden är det talangerna vi vill åt och vi vill att någon (gärna musikbolagen) filtrerar utbudet åt oss. De nygamla orden skanderade Alexander Bard ut i den första paneldebatten på konferensen SIME (Scandinavian Interactive Media Event) som startade idag. Och det fanns en del tunga namn på plats både på scen och i publiken. Jag var kvar på Chinateatern fram till lunch och följde sedan konferensen via Jaiku backchannel, flickr-flöden och webb-tv.

Det finns många som sammanfattat första dagen. Kolla här och här. Mitt bidrag får bli min medverkan i den specialinsatta What's Next-podcasten från konferensen. Tomas Wennström intervjuade mig och Joakim Jardenberg om intrycken efter första dagen. Lyssna här.

I vimlet träffade jag bland annat Sorosh Tavakoli (Videoplaza), Alfred Ruth (DI), Eric Wahlforss (Soundcloud), Alexander Ljung (Soundcloud), Joakim Jardenberg (Mindpark), Ulrika Halvarsson (Internetworld), Miriam Olsson (Internetworld), Marcus Jerräng (Computer Sweden), Pelle Sten (SvD), Martin Källström (Primelabs), Stina Honkamaa (Carat), Peter Cederholm (Carat), Hans Erik Melin (MyBlock), Joakim Hilj (Mobispine) och Beata Wickbom (SIME).

Självklart tog jag med kameran. Här kommer några bilder från dag 1 på SIME 2007 (fler bilder här).

Morten Lund (Lund Kenner)

Niklas Zennström (Skype/Joost) och Ola Ahlvarsson (Result/SIME)

Soundcloud-användarna LeChoix på scenen. De skapade SIME Theme song live på scenen under dagen.

Esther Dyson, Alexander Bard, Johan Staël von Holstein, Morten Lund och Ola Ahlvarsson.

Hanna Fridén: "Tryckt media har ingen plats i det moderna samhället"

Journalistprofessorn Kent Asp är i blåsväder. Genom några uttalanden i en DN-artikel har han begått Twinglicied = kritiserat bloggvärlden offentligt med en mängd twinglylänkar som resultat (för närvarande 83 stycken).

En som är skeptisk till Kent Asps åsikter är spretbloggaren* Hanna Fridén. Hon pekar på rena faktafel i artikeln som att de politiska bloggarna skulle vara de mest populära, och ger sin egen bild av bloggsanningen.

"Bloggarna är briljanta. Och ja, bloggarna är en fara för etablerade tidningar, men jag önskar i ärlighetens namn att vi någon dag kommer ifrån tryckt media. Tryckt media har ingen plats i det moderna samhället, och det är ett otroligt slöseri på resurser. Satsa mer på nätmedia, det är framtiden, och så länge tidningarna väljer att ha allt välutvecklat och relevant material i deras tryckta upplagor istället för på nätet så kommer bloggarna fortsätta att vara ett konkret hot. Men ni får inte bort oss genom att försöka säga till oss att vi är onödiga. Det förlorar ni på." Hela inlägget.

Är det inte Åke Stolt så är det Kent Asp. Min gissning är att vi kommer att få leva med utbrott från bloggskeptiker i några år till innan omstruktureringen av det nya medialandskapet landar i en ny sanning.

*Spretbloggare kallar jag bloggare som inte kan kategoriseras inom en huvudkategori, som till exempel mode, media, it eller liknande. Ofta är spretbloggarens bärande styrka den egna personligheten och uttrycket. Se till exempel Alex Schulman (nedlagd), Elin Alvemark (nedlagd tillbaka) eller Erik Stattin. 

Framtiden för byråbranschen

Lite sent kanske, men jag vill påminna dig om den paneldebatt som publicerades på Internetworlds sajt i veckan. Den handlar om framtiden för de traditionella reklambyråerna kontra nischade webbyråer. Det blev en intressant diskussion som stundtals hettade till en smula.

"Hur möter de traditionella reklambyråerna kravet på webbkompetens? Och hur ser de på nätet som plattform för att berätta varumärkets historia? [...] Deltagare i panelen är Gustav Martner från webbyrån Daddy, Björn Jeffery från nätstrategibyrån Good Old och Martin Jonsson från reklambyrån Morkman. Moderator är Magnus Höij, chefredaktör på Internetworld."
Se inslaget här.

Jag och chefredaktör Magnus Höij ställer även frågan om integrerade byråer till sin spets och vässar argumenten under den återkommande Internetworld-vinjetten För och emot.

PRfekt gör en reflektion efter att ha sett webb-tv-inslaget.

Andra bloggar om: reklam, reklambyrå, webbyrå, internet, debatt, diskussion, internetworld, björn jeffery, gustav martner, martin jonsson, magnus höij, framtid

Den inverterade medieeliten

På sommaren finns tid att läsa böcker. I min diversifierade och splittrade mediekonsumtion känns det ibland bra att bara välja en kanal och ett ämne i några timmar. Det får dock inte bli en vana. Då blir jag rastlös. Sommarens kanal för mig är pocket. I årets semesterkanon (med långt a) ingår reportageboken Överklass av bloggskeptikern Susanna Popova. Hon har pratat med tio personer som kan kategoriseras som överklass och skrivit ner vad de säger. Om sig själva. Om andra klasser. Om livet.

Jag tänker inte recensera hela boken (jag håller i princip med Johanna L på Bokhora.se) utan istället uppmärksamma Popovas efterord där de smaskigaste bitarna finns enligt mig. Där gör hon en intressant reflektion kring hur den gamla elitens erfarenhet kring hur man förvaltar förtroende försvunnit ur offentlighetens ljus. Hon menar att det är till skada för samhället och att makthavare som inte erkänner sin makt är omogna och därmed farliga, till skillnad mot den gamla tidens maktelit, överklassen, som erkände sin makt och agerade med ansvar.  Popova ger sig även på att göra en analys av den nya medieeliten:

”En gedigen skolning är för många en förutsättning för att klara sig. Istället för den upplysningen upptas det offentliga rummet till stor del av motsatsen, en medial utveckling som somliga kallar vulgarisering. Naket, sex, chock och en allmän föreställning om underhållning som svar på frågan vad mediekonsumenterna vill ha förmedlar indirekt att tittning på, eller deltagande i, dokusåpor är för Svenssons ungar. Under tiden vaktar medieeliten noga de egna barnens läxläsning, dyra hobbies… och medieval. Den inverterade medieeliten älskar att beskriva sina enkla medievanor, men säger inte öppet att de aldrig skulle acceptera den stilen, eller brist på stil, hos sina avkommor. Istället låtsas man tvingad att utesluta svåra ord, högutbildade personer och verkliga konflikter ur den egna medieproduktionen medan man köper Nationalencyklopedin i halvfranska band till sitt eget hem. Ibland bemödar man sig om att låta intelligent, men man aktar sig för att vara det. Det blir så besvärligt med den konsekvens och ärlighet som omgivningen skulle kunna vänta sig, bättre då att skämta till det. Så ser dagens infotainmentmedier ut och visst, de är lönsamma. Men har de som betalar ens den blekaste aning om hur högt priset egentligen är?”

Genom det här resonemanget tycker jag att Popova tydligt markerar sin egen ställning som elit. Hon säger sig veta vad ”folket” behöver och litar inte på människors förmåga att välja vilka medier de vill konsumera. Tanken på dolda nätverk, undanhållande av information och tydlig elitism höjer pulsen hos vilken konspirationsteoretiker som helst. Det häftiga med dagens medielandskap är dock att en maktförskjutning pågår. Transparensen ökar och människor slutar bli serverade. De väljer själva. Makten hos flera gör oss till noder i nätverk, inte bandstationer för ett gemensamt budskap som sänds ut. Du bygger din mediekonsumtion lika individanpassat som de choppermotorcyklar som lämnar OCC.

Det kommer alltid att finnas medier för ”minsta gemensamma nämnare”-utbudet där ”naket, sex och chock” har en given plats. Men det betyder inte att vissa människor bara konsumerar dessa medier. De kan lika gärna vara en del av en komplex individuell mediekaka som innehåller extremt nischade kanaler som t.ex. små privata bloggar blandat med breda underhållningsprogram. Stort och smått, högt och lågt, allt får plats eftersom kanalerna är obegränsade till antalet.

Ping. Andra bloggar om: Popova, Överklass, media, internet, bloggar, elit, makt,

Blogg-gnället hotar demokratin

Vi ska inte lyssna allt för mycket på medieprofilernas gnäll när de väljer att sluta blogga. Det säger medieforskaren Elza Dunkels i ett debattinlägg på SVT Opinion [tipstack Henrik Bergsten]. Det är i sig inget problem att personer som Fredrik Virtanen eller Linda Skugge slutar blogga. Men Dunkels menar att det är gnället om de anonyma kommentarerna som kan hota demokratin. Det handlar om en överklassdiskussion på både samhällelig och global nivå.

”Vi har en tendens att lyssna på mediefolk och risken är stor att ropen på förbud får genomslag. Om vi skulle lagstifta mot anonymitet på nätet, vilket är tveksamt om det fungerar rent tekniskt och praktiskt, innebär det att vi skyddar de starka på de svagas bekostnad. Det här är nämligen en överklassdiskussion på flera plan. Dels är det en samhällelig överklass som har problem: mediefolk med inkomster och en arena att tala ifrån. Dels är det en global överklass som har problem: välnärda svenskar som kan uttrycka även kritiska tankar utan att riskera fängelse.” Hela artikeln.

Dunkels skriver också att debatten om hat och mobbing på nätet är omogen eftersom fenomenet är så nytt. Vi ligger på fel debattnivå och måste hjälpas åt att lyfta diskussionen innan förbudsivrare får fritt spelrum.

”Starka grupper med makt står mot svaga gruppers rättigheter att få lite mer makt. Detta måste vi tänka på när vi diskuterar frågan; vi får inte ta risken att straffa marginaliserade grupper för att skydda de besuttna. Om vi skyddar Lisa genom att lagstifta mot anonymitet så kan det innebära att Sofia inte kan berätta att hon får stryk hemma eller att Oskar inte kan berätta vilket helvete han har i skolan utan att riskera repressalier. Så sitt ner och sluta gnälla! Sluta blogga om du inte orkar. Det är trist men kanske nödvändigt.” Hela artikeln.

Alla som berättar om sitt privatliv på bloggar är föregångare och hjältar enligt Elza Dunkels. Även Linda Skugge, som bidragit till samhällsutvecklingen och banat väg för en bättre värld enligt Dunkels. Men Skugges beslut att sluta blogga är enligt Dunkels personligt och inte något som bör uppmärksammas nämnvärt.

Jag tycker att Dunkels inlägg är intressant, samtidigt som jag inte håller med om allt. Jag tycker defintivt inte att vi ska lägga locket på när etablerade skribenter känner sig hotade av sina läsare. Det vore förödande för debattklimatet i mainstreammedia. Samtidigt håller jag med om att debatten stundtals blir enkelspårig när man fokuserar på hatet som ett NYTT fenomen.

Hat och påhopp har funnits i alla tider, och nu har det kanaliserats i ett nytt format. I debatten kan det ibland låta som att bloggar och sociala medier SKAPAR hatet, medan det i själva verket är en ventil och termometer för det samhälle vi lever i. De mest kända skribenterna med relativt provokativa åsikter blir naturliga skottavlor för det som uppenbarligen måste pysa ut.

Nu måste vi göra två utvecklingsresor:

Det första är att skapa sociala kommentarsystem som automatiskt lyfter fram de konstruktiva och läsvärda kommentarerna och blockerar alternativt viktar hotfulla eller irrelevanta kommentarer. (precis som Alfred Ruth säger i den här webb-tv-debatten).

Det andra är att fortsätta diskutera nätrelationer på politisk och samhällelig nivå. Vad har vi för samhälle och varför frodas missnöjet? Nätet är bara kanalen, inte ursprunget. I själva verket kommer nätet bära framtidens samhällsstrukturer och generera mindre missnöje och frustration i människors liv.

Det är nu det händer.

Ping. Andra bloggar om: Näthat, anonyma kommentarer, Linda Skugge, Fredrik Virtanen, bloggar, media, internet, framtid, svt opinion

Journalister ska tåla kommentarer - fortsatt debatt om "näthatet"

Journalister ska tåla att granskas och kommenteras av besökarna. I alla fall om Caroline Andersson, redaktionschef på Expressen.se får bestämma. Idag publicerade jag Internetworlds webb-tv-panel om anonyma kommentarer och "näthat". Deltagare i diskussionen var Alfred Ruth från Internetworld, Olle Lidbom från Vassa Eggen och Caroline Andersson från Expressen.se. Moderator var Magnus Höij, chefredaktör på Internetworld.

"–Tidningar måste bjuda in till diskussion. Det ser annorlunda ut idag. Journalisterna får vara med på att man tycker till om deras skrivande. Seriösa användare vill inte se ickeseriösa användare. De kommer att larma och se till att det plockas bort och städas undan. De är snabba på att meddela om det spårar ur, säger Caroline Andersson"

Läs min artikel om paneldiskussionen och kolla på
inslaget på Internetworlds sajt.

Det jag själv funderar på och som inte debatteras i panelen är vad man egentligen menar när man säger att man vill minska näthatet. Som att hatet bara kan uppstå på nätet. Min övertygelse är att känslorna finns där oavsett och att det är kanaliseringen av dem som är själva "problemet". Det finns alltså långt djupare samhällsaspekter av att "komma tillrätta med näthatet" än att bara skapa bra filter. Även om det naturligtvis är en bra lösning för att kunna fortsätta ha användargenererat innehåll med hyfsad nivå.

Diskussionen kring varför vi människor känner så mycket hat och frustration är en separat men inte oviktig del av hela näthatskakan som utspelat sig i media och bloggosfären de senaste veckan. Jag efterlyser fler inlägg på det temat.

Relaterat: Bloggdebatt om näthat - en trött tillställning. (Publicistklubbens debatt som jag var på förra veckan)

Ping. Andra bloggar om: Debatt, kommentarer, bloggar, näthat, Alfred Ruth, Olle Lidbom, Vassa Eggen, Expressen, Caroline Andersson, Magnus Höij, Internetworld, webb-tv

Don't hate

Linda Skugge meddelade i veckan att hon väljer att lägga ned sin blogg till följd av alltför många hot och påhopp från sina (ofta anonyma) läsare.

Hans Kullin på Media Culpa säger:

"As much as I hate seeing any voice being silenced by hatemongers, it is hard not to think that what goes around comes around."

Den anonyme bloggaren Betaalfa säger i sitt inlägg om Avsändare 2.0:

"En trend jag sett är att tradionella tyckare startar bloggar och öppnar upp för kommentarer. Men när kommentarsfunktionen används för flitigt och ibland riktigt otrevligt så trycker man på stäng-av-kommentarer-knappen. Det blir enklast så."

Elin Alvemark är kritisk till de båda metabloggkändisarna ovan och säger:

"Jag stör mig verkligen på det här förhållningsättet. Hot och hat riktad mot någon är ALDRIG acceptabelt (än mindre om avsändaren är anonym). Inte på Internet eller någon annanstans. Jag efterlyser tydlighet i detta. Speciellt från 2 av de mest tongivande bloggarna i Sverige på tema media och makt. Det ska inte spela någon roll om man heter Skugge och är en antagonist, om man är Bert Karlsson och rätt crazy, Elin Alvemark, eller underbara Kathy Sierra. När en människa tystas av hat och hot (inte "reaktioner" som Beta Alfa skriver) har vi stora problem."

Jag säger:
Det är lätt att teoretisera hela kommentarshat-diskussionen utifrån en position där man själv inte är drabbad. Precis som det mesta som omskrivs och debatteras på metabloggar av bisontypen är det sällan något blir riktigt otrevligt eller upprörande. På riktigt.

Istället dansar vi runt i bloggosfären och strör försiktigt välanpassade och stundtals analytiska inlägg till höger och vänster. Vi säger saker om vår samtid, bildar en bra kunskapsbank och tillför kanske till och med nya uppslag eller idéer. Men sällan i affekt. Och ännu mer sällan med hot och hat som respons i kommentarsfälten.

För det är en väldigt stor skillnad på syrlig, vass och stundtals elak kritik jämfört med hot om våld och personliga angrepp. Det förstnämnda kan sägas vara en del i spelet som offentlig krönikör medan det senare är både olagligt och kränkande.

Den "nya webben" tillåter fullt spelrum för människors åsikter och frustration. Gärna i kombination. Det är inte bara trögmedia som påverkas. Även många bloggare är utsatta. Ofta kvinnor. Och ofta med alternativa (läs utstickande) åsikter. Om ens det.

Å vad jag önskar att jag kunde skriva en fempunkts-lista på hur vi kommer tillrätta med problemet. Men jag tror bara vi sett början än så länge. Jag vill förstås tro att det finns motverkande krafter. Att webbintegrationen i samhället automatiskt genererar uppfinningar som motverkar det anonyma nätburna hatet. Med början i vårt mindset. För ingen teknik i världen hjälper om problemet handlar om makt och maktlöshet, elit och pöbel eller kvinna och man.

Ping. Andra bloggar om: Linda Skugge, Hans Kullin, Betaalfa, Elin Alvemark, kommentarer, bloggar, bloggosfären