En påhittad undersökning som bevisar påhittade samband. Via Kullin hittar jag ett fantastiskt roligt men samtidigt tragiskt klipp med Bill O'reilly som ger oss ett av många exempel på sin minst sagt kreativa journalistik (obs, ironi). Det bästa i hela klippet är när en av intervjupersonerna säger "I just came back from Stockholm a couple of weeks ago and I didn't hear anything about people not getting married". Al Franken kommenterar.
För två veckor sedan hade jag lite eftersnack med några bekanta efter Webbdagarna och Branschdag Mediteknik. Vi stod på Eken och pratade om de kommersiella villkoren på internet och hur nya affärsmodeller poppar upp som svampar. Som så många gånger tidigare hamnade vi i en diskussion om nöjes- och musikbranschen. Jag slängde ur mig en klyscha i stil med "Du kan få min musik, du kan få mina filmer och du kan få mina tjänster. Men t-shirten, den får du betala för". (från det här jaikuinlägget) apropå svårigheten att få folk att betala för det som många ser som gratis.
Nu hittar jag den direkta tillämpningen på resonemanget från oväntat håll. Via Erik Stattin på MyMarkup får jag reda på att CNN börjat med t-shirtförsäljning. Och inte nog med det. Du kan få deras aktuella rubriker tryckta på tröjan. Det känns som en otroligt häftig grej i all sin enkelhet. Jag förstår inte varför riktigt än, men det är smart, oväntat och klockrent enligt mig. Början på något nytt.
Det som också är intressant är att CNN själva bestämmer vilka rubriker som de tycker passar att bäras runt av läsarna. Kanske styrs det hela från publiceringsverktyget med en enkel kryssruta.
T-shirtförsäljningen sker med hjälp av Spreadshirt.com som har ett öppet API. Det gör att externa aktörer kan bygga egna t-shirtbutiker med Spreadshirt som leverantör.
Helena Ehnbom noterar klickkulturens påverkan på nätjournalistikens rubriksättning.
”Finkultur lyfts på papper och fulkultur på nätet? Nobelpristagare i tidningen och nakengrannar på nätet? Ja, det ser så ut. Och som sagt, det är inte helt obefogat. Finkulturen finns ju på nätet med, bara inte lyft på förstasidan. För den genererar inte lika många klick. Journalistiken online kommer inte kunna undvika att vara klickdriven. Det finns för- och nackdelar med det. Jag återkommer till dem.”
Lite osorterade tankar från mig:
Personligen kan jag ha svårt för den klickfrämjande journalistiken, i alla fall när jag själv är avsändaren. Rubriker måste skruvas och suga in läsaren. Det ska spelas på de mest grundläggande mänskliga reaktionerna. Givetvis beundrar jag gänget på Aftonbladet.se som gjort webbrubriker till en konstart. Jag finner mig klicka på artiklar som jag egentligen inte är intresserad av, bara för att rubriksättningen är så skickligt gjord. Inget fel i det, men det är intressant att jämföra olika mediers påverkan på innehållet, så som Ehnbom gör.
När jag bläddrar i en tidning samspelar rubrik, ingress, bilder, bildtexter, faktarutor och brödtextens disponering för att ge artiklarna ett uttryck – ett signalement om vad jag kan förvänta mig som läsare. Då måste inte rubriken vara fyrtornet, det kan lika gärna vara bilden eller en skickligt gjort formgivning som drar in mig i texten. På webben är det annorlunda. Visst, både rubrik, bilder och ingress hjälper till, men ofta på mindre utrymme. Jag vet dessutom inte längden på artikeln eller hur den är disponerad innan jag har klickat mig fram till fullpostsidan. Dessutom vet läsaren att nästan alla artiklar inom en och samma sajt är formgivna enligt en mall. Inte så mycket utrymme för överraskningar alltså.
Och blogginlägg ska vi inte ens tala om. Där ska rubrikerna samsas på bloggportaler, i rss-läsare och i länklistor lite varstans. Ofta betyder rubriken väldigt mycket för att skapa uppmärksamhet kring inlägget och i alla fall få läsaren att ägna ett informationsstressat ögonkast istället för att omedelbart markera inlägget som läst och glömt. Rubriken på ett inlägg ska kunna existera helt skilt från både sin ursprungliga bloggs utseende och själva texten i inlägget.
Fördelarna är att skribenterna tvingas bli tydliga och informativa i rubriksättningen. Nackdelarna är att det sällan finns utrymme för fantasi och riktigt vassa rubriker som tillsammans med bilder eller illustrationer skapar en helhet. Jag tror precis som Ehnbom att det är en utveckling som är svår att hindra. Däremot tycker jag mig se en uppgång för bildjournalistiken på nätet. Allt oftare får vi se bildreportage och snyggt gjorda collage i anslutning till artiklar. I takt med att bredbandsutbyggnaden skett så finns också utrymme för betydligt mer grafik- och mediafylld journalistik. Låt oss utnyttja kraften i bandbredden och göra webbjournalistikens form spännande igen.
Fördjupning offline och nyheter på webben, samma redaktion för både nätet och tidningen, samt mer produktion av ljud och rörlig bild. Det är Aftonbladets nye chefredaktör Jan Helins recept på framtidens kvällstidning. I alla fall enligt Resuméräven Leif Holmqvist som skrivit en krönika om kvällsdrakens situation.
Ur krönikan:
"1. Papper och webb integreras, redaktionerna slås ihop och Aftonbladet kan spara.
2. Innehållet på nätet utvecklas mot mer av rörlig bild och interaktivitet.
3. Innehållet i tidningen vrids från nyheter mot feature i vid mening, med fler berättelser och profiler som tycker och interagerar med ”sin” publik."
Även om strategin inte är speciellt vågad är den ett tydligt tecken på var både Aftonbladet och många andra tidningar är på väg. Nätet passar bra när det gäller snabbhet och bredd. Tidningar (både dagstidningar och magasin) blir platsen för uppsamlingen, filtreringen, de långa reportagen och känslan av döda träd på köksbordet. I alla fall några år till, innan nätet tar över även det segmentet med hjälp av ny teknik.
Isobel Hadley-Kamptz illustrerar skillnaden mellan nya och gamla medier genom att belysa hur en artikel om den amerikanska presidentkandidaten Barack Obama i The Atlantic blir underlag för ett blogginlägg på Svd.se samt en DN-artikel. Den förstnämnda skriven av Martin Gelin som flitigt citerar ursprungsartikeln och länkar till densamma. Den sistnämnda skriven av Lennart Pehrson som knappt nämner ursprungsartikeln och heller inte länkar till den.
Enligt Isobel Hadley-Kamptz visar exempelet på skillnaden mellan nya och gamla medier. Jag skulle också vilja säga att det visar på skillnaden mellan ny och gammal journalistik. Båda artiklarna är skrivna av journalister på uppdrag av en större dagstidning - så långt inget nytt. Det nya är angreppsättet och synen på källhänvisning. Där har en bloggvärld med svår länkfetish banat väg för en ny relation mellan läsare, skribent och källa. Isobel Hadley-Kamptz skriver:
"Det här illustrerar skillnaden mellan olika synsätt på media. I det nya sättet (för att uttrycka sig lite slappt) erkänner man andra människors insatser och inser att det viktiga för läsaren är att ta del av den ursprungliga analysen. I det gamla sättet tar man andras tankar och låtsas att de är ens egna och utgår från att ingen ändå har läst den där amerikanska tidningen man snott från."
Det verkar som att den bildarkivsida där journalister ska kunna ladda ner pressbilder från Microsoft i Sverige är hackad. När jag besökte sidan (2007-10-14 kl 02:17) såg den ut som nedanstående bild visar (klicka för större version). Någon som vet mer?
Sidan går bland annat att nå via länken i vänstermenyn på www.microsoft.se/pr.
Göteborgs universitet har i dagarna släppt antologin "Den svenska journalistkåren". Martin Jönsson på Svd skriver om innehållet och undersökningen av journalisternas bakgrund, politiska åsikter och synsätt. Han gör en intressant iakttagelse när det gäller de undersökta journalisternas syn på konkurrens:
"Inom såväl lansortspress och lokalradio anser mer än 70 procent av journalisterna att det inte finns någon hård konkurrens. Det må vara sant ur en strikt företagsbemärkelse på orten - på de flesta orter finns inte konkurrerande tidningar - men det avslöjar också en stor aningslöshet inför den konkurrens som etablerats på nätet, både från andra medieföretag och från sociala medier och nätverk. Detta uppfattar inte journalisterna som konkurrens, trots att publiken och annonsörerna bevisligen gör det." Läs hela inlägget.
Tidningen Cap & Design ska komma närmare läsarna. Och till hjälp tar de Andreas Leijon, nuvarande chefredaktör på MacWorld. Från och med nummer ett 2008 kommer han att vara chefredaktör för både Cap & Design och MacWorld och de två redaktionerna slås ihop.
Det är ingen tvekan om att man måste skjuta på flera mål för att skapa en framgångsrik tidningsprodukt i dagens medialandskap. Webbintegration och event är viktiga delar även om pappersprodukten ofta får vara skyltfönster.
Andreas Leijon har varit framgångsrik med att etablera MacWorlds communitysatsning och nu kommer erfarenheterna Cap & Design till godo. Samtidigt finns hela gänget bakom de båda tidningarna kvar, vilket borgar för kontinuitet i verksamheten. Bevakningsområdena för Cap & Design breddas även något i och med sammanslagningen. Mer fokus läggs på webb och rörlig media samt att öka integrationen mellan tidning, webb och event.
Andreas Leijon, hur ser du på ditt nya uppdrag?
- Min roll blir till en början att fokusera på utvecklingen av Cap&Designs redaktionella inriktning. Skapande och kritik går hand i hand och det vill jag nyttja bättre, speciellt på webben. Låta läsarna tycka till om andras skapande i alla lägen. Cap&Design har varit lite för mycket envägskommunikation. Tiden är över då den allsmäktiga avsändares budskap var det enda som gällde. Vårt fokus på design på webben kommer också att bli betydligt starkare.
Vilken är den största utmaningen framöver?
- Den närhet till läsaren vi på MacWorld har via vår community är helt ovärderlig. Det är en länk som jag känner att Cap&Design saknar i dag. En stor utmaning blir att bygga en så pass stark lojalitet kring varumärket att det är på Capdesign.se och i tidningen man visar upp sina alster. Det ska vara den självklara platsen för kreativa proffs, både när det kommer till inspiration, utvärdering och kunskapsutbyte.
New York Times släpper ut allt material på sajten. Tråkigt tycker Olle Lidbom och skriver träffande:
"New York Times går nu i bräschen, Wall Street Journal under Murdoch lär följa efter och ta bort betalmodellen. Mediegurus hyllar detta som "Sökets makt". Men jag ser bara hur internet alltmer blir en enbent affärsmodell med alla ägg i en korg, och bara ett enda namn är stavat över långsidan.
Google."
Apropå den inverterade medieeliten så inspekterar tidningen Fokus i sitt senaste nummer vilka journalister som har mest inflytande i Sverige. Artikeln är skriven av Johan Hakelius, en av de som själv platsar bland opinionsbildarna. Hela artikeln finns på nätet.
"...Operaterrassen igen. Martin Jönsson, stjärnskott på Svenska Dagbladet, medieanalytiker, bloggfantast, samlare på chefstitlar, tassar fram till Mats Bergstrand, sedan länge chef för DN Debatt och vanligen i topp fem på den årliga listan över de viktigaste opinionsbildarna. Bergstrands idé om vad som är värdigt för en debattredaktör på Dagens Nyheter var länge modellerad på Deus otiosus, den dolde guden. Som en helig ande dömde han publicering eller refusering i upphöjd avskildhet, utan att någonsin blotta sitt anlete för läsarna. Det fanns de som tvivlade på att han existerade."
Andreas Ekström är sur för att han dels inte fanns med på listan och dels för att den är för Stockholmscentrerad enligt honom.
Ping. Andra bloggar om: Fokus, agenda, press, journalister, Martin Jönsson, elit, makt
