bisonblog

Vem äger ditt varumärke som journalist?

Jag följer ett gäng journalister via deras egna bloggar. Ofta länkar de (och jag) till artiklar vi skrivit för olika uppdragsgivare, eller nämner andra typer av uppdrag där vi är inblandade. Det är ofta ett bra sätt att inte göra ”dubbeljobb” utan istället lyfta in det arbete vi gjort utanför bloggen och samtidigt berätta för läsarna vilka andra sammanhang vi verkar inom (= karriärbyggande).

Men hur mycket av vårt varumärke säljer vi till våra kunder egentligen?

Jag vet att den skarpa tidningsbloggaren Olle Lidbom arbetar i eget bolag men kan också läsa en ingress till en artikel om Chrome i Dagens Industri, med orden ”DI:s Olle Lidbom har testat och han är inte helt nöjd.” Det skulle även kunna ha stått ”Granskningsnämndens Olle Lidbom har testat och han är inte helt nöjd.” eller ”Expressens Olle Lidbom har testat och han är inte helt nöjd.” eftersom Olle är verksam även hos dessa aktörer.

Själv har jag som frilans flera gånger refererats till som ”ägd” av olika tidningar – till exempel  ”Internetworlds Fredrik Wass” eller ”Veckans affärers Fredrik Wass”. Och inte mig emot. Det ska väl i första hand ses som smickrande om en uppdragsgivare tycker att jag som journalist har en sådan betydelse för tidningens varumärke eller artikelns trovärdighet att jag lyfts upp i en ingress.

Och i Internetworld är jag ju även fast redaktör för ett uppslag i varje nummer och finns med i redaktionsrutan, ett upplägg jag delar med till exempel Urban Lindstedt, Pierre Andersson och Lisa Bjerre som också ansvarar olika delar i tidningen på frilansbasis. Vi har alla flera uppdragsgivare än Internetworld förstås, och vi har alla egna bloggar där vi skriver om branschrelaterade saker.

För merparten av läsarna lär det här fenomenet inte heller spela så stor roll då de kanske inte bevakar specifika skribenter i någon större omfattning. De får då uppfattningen att ”DI:s Olle Lidbom” faktiskt sitter i DI:s lokaler på Torsgatan i Stockholm om dagarna och jobbar.

Är det här ett fenomen som alltid funnits men som blivit mer komplext när journalister och skribenter skaffat sig egna medieplattformar i form av bloggar eller sajter? Är det viktigt att särskilja fast personal från frilansare? Kan det vara förvirrande för läsarna att olika tidningar utfäster "äganderätten" för samma skribenter, eller är det att vara allt för navelskådande ur mitt perspektiv?

Vem vinner mest på att en skribent blir förknippad med en publikation - tidningen eller journalisten? Ja, det beror förstås på vem skribenten är och vilken publikation det är. Och det är också därför jag tycker det är intressant att lyfta den här frågan. För hur stark är en tidnings varumärke om det är dess frilansskribenter som bygger det? Och vad vore en frilansskribents varumärke utan vetskapen om vilka tidningar eller uppdragsgivare personen jobbar för? Är det här en harmonisk symbios där två parter har lika mycket att vinna, eller finns det en annan sanning?

Jag har inga svar utan mest lösa funderingar och det vore intressant att diskuterar gärna frågan med dig i kommentarsfältet till det här inlägget.

KRAV-märkta klick - du tar väl ansvar för nätmiljön?

Olle Lidbom lyfter ett gäng intressanta tankar i sitt inlägg Nätekologism & indiecredd för kommersiella krämare på Vassa Eggen. Det handlar om vad som styr det medieklimat vi har och hur både mediekonsumenter och publicister är delaktiga i att skapa exakt den "nätmiljö" vi själva vill ha.

"Hållbar utveckling och omtanke om framtiden för nätet handlar inte enbart om det redaktionellt producerade, utan även annonserna smutsar ner och förkortar livslängden. Större petighet från publicisterna (som alltså bestämmer vilka annonser de vill publicera) leder möjligen till lägre intäkter på kort sikt, men till bättre produkter och lönsamhet på längre sikt." Hela inlägget.

Idag handlar medieinnehåll på nätet väldigt mycket om klickjournalistik. För att annonsörerna ska vilja placera sina pengar online måste du som sajtägare kunna visa upp bra besöksiffror och sidvisningar. Sällan talar vi om hur både varumärkena i sig och utformningen av reklamen också bidrar till upplevelsen av den redaktionella miljön. I pappersvärlden är det här en självklarhet. Genom att en tidning fylls med annonsörer för premiumprodukter lyfts även det redaktionella innehållet. Rolex annonserar i varje nummer av tidningen Fokus. Antagligen är det få av Fokusläsarna som faktiskt finns i Rolex målgrupp. Däremot stämmer Fokus redaktionella miljö bra ihop med den bild som Rolex vill skapa hos sina kunder. Kunder som antagligen läser DI betydligt oftare. Eller inte läser alls... (obs, grovt fördomsfull generalisering av mig).

Olle Lidbom skriver bland annat om att mediekonsumera ansvarsfullt och hänvisar till medieforskaren Mattias Hessérus. Och det är här det börjar bli riktigt intressant. Precis som att vi gör medvetna miljöval kan vi ju också välja vilka medier vi konsumerar, men framförallt vilka annonser, erbjudanden eller länkar vi klickar på. Det här urvalet gör vi redan idag förstås, men kanske inte med nätmiljöns kvalitet framför ögonen, utan snarare utifrån vårt individuella behov av produkter och tjänster.

Dags att göra en insats alltså. Besök bara sajter med kvalitet på både det redaktionella innehållet och annonsörernas budskap. Hur svårt kan det va?

___

Uppdatering, relaterat: Vad hade FRA-frågan varit utan Twingly undrar Gudmundson.

Dongel eller inte dongel (en chatt om operatörer som äger våra relationer)

"Det finns ju en frihetskänsla i att vara frikopplad från bindningstid"

Det är söndag eftermiddag i Sommarsverige. Från min balkong kan jag se klipporna vid Tantolunden på Södermalm i Stockholm. Där sitter människor och solar. På gångvägen strax bakom flanerar turister och Stockholmare sida vid sida. Semesterperioden har nått sin kulmen och bloggdöden blir nästan en skrämmande verklighet när allt fler bloggare meddelar att "nu får det vara nog med bloggande på ett tag, vi ses i höst". Men det finns inte tid att ta det lugnt.

Själv blir jag engagerad i en spontan diskussion med Johanna (grundare av Bokhora.se och Lillagumman.se) via Gmail-chatten, efter en jaikutråd på ämnet mobillösningar.. Donglar, simkort, operatörer, abonnemangsvillkor och mobilt bedbrand. Det är viktiga saker i en nätmänniskas liv en söndageftermiddag i juli. Och det är våra relationer som står på spel. Spot on eller ute på hal is? Bedöm själv. Den oredigerade diskussionen:

johanna: tycker du har lite poäng i det här med att gå iväg med mobilen och ändå vara uppkopplad
fredrik:  mm. det känns som att modem via mobilen låter praktiskt på pappret, men att det i praktiken kommer uppstå situationer när det blir krångligt. Det bästa vore ju att ha ett tvilling-simkort och köra allt på ett abonnemang eller nåt.
johanna:  avancerat men sant. jag och judith har båda tre-dongar och är lite halvmissnöjda. tycker telia verkar bäst, apropå dongar alltså.
fredrik:  operatörerna är duktiga på att hitta digitala "tullar" där de kan stå och hiva in pengar. Tekniken finns ju där för att lösa alla våra problem, men de vill inte släppa till.
johanna:  men varför skulle de vilja om de inte behöver och kan tjäna det dubbla? som om man själv skulle fakturera hälften för att det tar halva tiden att göra.
fredrik:  men det krävs att det kommer en aktör som Ryanair typ och vänder upp och ner på branschen. Men så länge infrastrukturen är så pass dyr så går det inte.
johanna:  nej, sant
fredrik:  dvs. ingen liten aktör har råd att dumpa priserna, för de måste köpa tillgång till nätet från typ Telia eller annan stor aktör.
johanna:  man tycker ju att 3 borde ta på sig rollen som utmanare, men de börjar också bli så pass stora och etablerade. har inget behov av underdog längre, som i början.
fredrik:  ja, precis.
fredrik:  Ok. Sweetness. Det lutar åt Telia tror jag. Gratis hela 2008. Men låååång bindningstid sen (ett år till). Alltså inte så långt, men ändå. Då kanske man sitter med en iphone och surar över att man har bundit sig. Je je. Så är det alltid.
johanna:  exakt, man måste våga lite ibland
fredrik:  haha! Ja, speciellt när det handlar om donglar.
johanna:  haha jaaa, de stora livsfrågorna. vad ska man göra med den där jäkla iphonen? ska kolla m telia om man får testa. men liksom, den kan välan inte ens mms:a?
fredrik:  det som är dess fördel är ju surfningen. it's all about surf-upplevelse.
johanna:  ja, men cepedyrt
fredrik:  Resten är som hos andra känns det som. Fast snyggare, coolare och bättre. Men ändå. Rent tekniskt finns det begränsningar. Dålig kamera t.ex. Jag fotar mycket
johanna:  ja svårt det här
fredrik:  Det är inte alltid bäst att lyssna på "super users".
johanna:  no
fredrik:  Jag vet att det kommer bli en iphone så småningon, men jag har ingen brådska. Livet handlar inte om mobilmodeller som tur är (det handlar om dongel eller inte dongel).
fredrik: Får jag blogga vår chatt?
johanna:  haha ja, of course
fredrik:  på bisonblog?
johanna:  jao
fredrik:  sweet.
fredrik: den verkar bra den där luren. det man saknar är ju alla apps som nokias s60-plattform tillåter...
johanna:  tycker du?vilka apps? I only need g-mail och så att jag kan despofacebooka. förlåt, tredje generationens mobila nätverk, vad är det för språk?
fredrik:  3G?
johanna:  man kissar ju i brallan
fredrik:  haha
johanna:  de försöker ju bara luras. tredje generationen låter ju liksom bättre än 3G. 3G låter så vanligt
fredrik:  precis. det är mycket konstig copy i den där branschen
johanna:  man kanske skulle slå sig på en karriär som mobilcopywriter
fredrik:  det är ett framtidsyrke
johanna:  det är ju det jag säger. svenskarna har tappat sin läsmojo.
fredrik:  har vi nånsin haft någon?
johanna:  vi klarar inte ens av att läsa mobiltelefonspecar längre. för att inte tala om när räkningarna sen kommer.  då fattar vi inget och telefonen som skulle kosta 199 kostar helt plötsligt 599
fredrik:  men är det inte onödigt tillkrånglat då?
johanna: jo, såklart att det är, men det är ju inte så jävla svårt ändå
fredrik:  nej. men allt bygger på bindningstider och "dolda" kostnader. men en säljare jag snackade med menar att det är på väg bort, eftersom det inte går att sälja mobilerna med samma subventionering längre. då blir själva abonnemangen säljargumentet, inte telefonens låga pris.
johanna:  intressant!
fredrik:  mm, men vi är ju på väg mot flatrate på allt för alla. bara en tidsfråga innan folk vaknar upp ur "samtalsminuter"-sömnen.
johanna:  ja. och det här med att vi precis som med böcker och cd-skivor egentligen struntar i vem som är operatören, så länge vi får den telefon vi vill ha. de flesta väljer ju ändå abb och op efter telefonmodell. eller har i alla fall varit så traditionellt.
fredrik: det finns ju en frihetskänsla i att vara frikopplad från bindningstid.
johanna:  jag älskar den kommentaren, det är som poesi. förr handlade frihetskänslan om helt andra saker, nu handlar det om att inte ha bindningstid på abbet.
fredrik:  mobiloperatörerna äger plattformen för våra relationer. självklart blir deras villkor viktiga. Det är som att ha en restaurang och tvinga gästerna att återkomma i 18 månader för nedsatt pris.
johanna:  haha
fredrik:  Du får betala extra för att äta på andra restauranger. Och inom bindningstiden måste du fortsätta äta på samma ställe. Men eftersom dina vänner och familj bara går att träffa på en restaurang måste du välja. Du måste välja en av alla restauranger även om maten smakar ungefär likadant överallt.
Ni kan ses på andra ställen också såklart, men restauranger är ett smidigt sätt att hålla kontakt på.
johanna:  det är ju egentligen helt sjukt vad vi accepterar. men, du kan ju ändå kommunicera med de av dina vänner som sitter på andra restauranger.

Varumärken kostar - allt annat är gratis (nästan)

Nina Åkestam gör en spin-off på Wireds chefredaktör Chris Andersons teori Free! när hon skriver om hur varumärken är det enda som kostar när allt annat är gratis. Därför borde kunderna pitcha på reklambyråerna och inte tvärtom. Låter det knas? Läs hennes inlägg.

"Vi lever i en värld av sjunkande transaktions- och marginalkostnader, oändlig information, explosiv teknisk utveckling, långa svansar etc etc etc. Det är mycket få branscher där något företag har ett försprång när det gäller produkten eller tjänsten. [...] Vem som helst kan starta en bokaffär. Vem som helst kan inte få böckerna sålda när det redan finns hundratals såna affärer. Vore det inte rimligt att den med den generiska idén pitchar på den med den unika idén?" >>

Starka varumärken 2007

I slutet av året börjar rankinglistorna dyka upp. Bästa marknadschefen, årets PR-kampanj eller årets bästa sajt. Ja, mediabranschen älskar att värdera sig själv. Även Helena Ehnbom på Ehnbom.com ger sig in i matchen. Hon tycker att Facebook och Apple är två varumärken som stuckit ut under 2007. När det gäller svenska varumärken gillar hon H&M med bakgrund av deras starka fäste bland modebloggar. De är också duktiga på produktutveckling enligt Helena Ehnbom.

"Facebook är dock ett såpass nytt varumärke att även om produkten är välkänd så är varumärket ännu inte fyllt med särskilt mycket känsla - och det lilla som finns har på sistone börjat tilta lite åt evil-hållet. Men det är där Apple piskar de flesta på fingrarna. Att lyckas vara premium och mainstream på en och samma gång är en bedrift och 2007 har de fått riktig fart med att rulla ut den känslan även utanför hemmamarknaden." Hela inlägget.

Traditionsenligt bjuder även JMW på en guide bland årets lyckade och mindre lyckade insatser i varumärkenas värld, även om det lika ofta handlar om fenomen som företag eller varumärken. Nu har de släppt årets PR-flippar där miljöhotet, tågcharter och hämnd är några av årets vinnare. Inom kort får vi även läsa om flopparna.

Meganischen kvinnor

Trendwwatching.com tänker i en serie inlägg berätta om varumärken och produkter som är särskilt riktade mot kvinnor, gayvärlden och boomers (50-plussare). Och de börjar med kvinnor, som de kallar för en meganisch:

"Women. The Mega Niche. The under-served market of all markets. And so on. Just consider the fact that women, who comprise just over 50% of the US population, make over 80% of the consumer purchasing decisions (and in case you're wondering, consumer spending accounts for two-thirds of US GNP). Consulting firm A.T. Kearney estimates that women determine 80 percent of consumption, purchase 60 percent of all cars and own 40 percent of all stocks. No wonder some companies have FEMALE FEVER these days."

Läs trendspaningen om bland annat rosa verktyg, Volvos tjejbil och ölet Karla från Carlsberg.

Ping. Andra bloggar om: trender, kvinnor, spaning, varumärken, framtid, tjejer, reklam

Censurerad bloggare ger Metro PR-råd

Metrobloggen gillar inte när deras användare försöker samla in pengar till välgörande ändamål genom deras bloggtjänst. Det är en sak som är klar. Copywritern och författaren Jack Hansen fick i likhet med Makan Amini sin blogg raderad av Metro. Precis som i historien om Aminis Röda korset-blogg gav Metro ingen förklaring eller förvarning om sitt agerande när de tog bort bloggen. En skillnad mot Röda korset-bloggen är att Jack Hansens blogg trots allt hade ett eget innehåll, mer än bara en uppmaning om att generera sidvisningar. Jack Hansen tycker att Metro kunde hanterat situationen bättre och ger tre råd för hur de ska gå vidare.

Vad var syftet med din insamlingsblogg?
Först var jag som de flesta av oss bara nyfiken på nyheten. Jag menar, Metro är Metro, och om de startar en bloggtjänst - ja, då vill man ju ha koll på den. Så jag reggade mig snabbt och började experimentera med det tekniska. Insåg dock relativt fort att plattformen inte var något för mig, bland annat på grund av att den inte är sökmotoroptimerad. Så då bestämde jag mig istället för att göra något viktigare än att blogga - samla in pengar till ett ändamål. Jag gjorde raskt om min Metroblogg till en videoklippsamling med hjälp av YouTube-filmer, och skrev på bloggen att alla intäkter från sidvisningarna kommer att skickas till demokratirörelsen i Kina inför OS 2008.

Hur länge låg den uppe innan den blev avstängd av Metro?
– Efter ett par timmar såg jag att allt i bloggen hade raderats. Så då lade jag in filmklippen igen. Men då försvann istället min text om Kina-insamlingen. Dagen efter vaknade jag och upptäckte att hela bloggen var raderad.

Blev du förvarnad innan den stängdes ned?
– Nej. Någon måste ha tryckt på delete-knappen och tänkt att jag är en pajas som inte bryr sig.

Vad tycker du om deras agerande?
– Pinsamt, såklart. Och långt ifrån den anda och själ som Jan Stenbeck lade in i Metro när han startade företaget. Men, vi bor ju i Sverige och vi är alla fostrade av socialdemokratin som älskar att censurera verkligheten, så man borde inte bli förvånad egentligen.

Hur skulle de kunna agerat istället, både mot dig och rent allmänt?
– Tackat oss som vill förbättra världen och uppmanat alla Metro-läsare att besöka min och de andra välgörenhetsbloggarna.

Som kommunikationsproffs, hur tycker du Metro har hanterat den debatt som följde efter att Makan Aminis insamlingsblogg stängdes ned?
– Har de hanterat den alls? Metro kan ta revansch. Alla kan bli förlåtna. Det ligger i människans natur att vilja tycka om någon, även varumärken.

– Gör så här, så blir bloggsverige polare med er igen:
1. Ta inte diskussionen om vem som har rätt, fel eller ljuger.
2. Be bara om ursäkt och säg att ni klantade er.
3. Gå ut med en pressrelease där ni meddelar att utöver de 3 örena till bloggaren så ger varje sidvisning från och med nu även 1 öre till Röda Korset.

____________________

Jack Hansen driver bloggen Text.nu om bland annat reklam, internet, SEO och gerillamarknadsföring. Han startade Sveriges första copywriterbyrå Satellit och har också anordnat utbildningar och föreläsningsserier inom reklam. Sedan 2006 arbetar han som författare av böcker om marknadsföring. En av de mest kända titlarna är Konsten att skriva så dina kunder vill köpa.

Ping. Andra bloggar om: Text.nu, Jack Hansen, Makan Amini, Metrobloggen, Metro, bloggar, internet, pr, reklam, varumärken, tips

Kaos 2.0 - mediavärlden förändras

"Föreställ dig en postapokalyptisk mediavärld utan någon marknadsföring av varumärken på det sätt vi är vana vid." Så står det i inledningen av artikeln The Post Advertising Age eller Bob Garfield’s Chaos Scenario 2.

"It's a world in which Canadian trees are left standing and broadcast towers aren't. It's a world in which consumer engagement occurs without consumer interruption, in which listening trumps dictating, in which the internet is a dollar store for movies and series, in which ad agencies are marginalized and Cannes is deserted in the third week of June. It is a world, to be specific, in which marketing -- and even branding -- are conducted without much reliance on the 30-second spot or glossy spread."

Låter det knas? Bob Garfield ger oss fem anledningar att inte avfärda resonemanget:

1. People don't like ads
2. But they crave information
3. The consumer is in control. No, really
4. Diversion of ad budgets
5. Pay-per-view

Enligt Garfield har inte ens Youtubegrundarna förstått vad det handlar om:

"For instance, when asked if he felt like the last nail in broadcast TV's coffin, YouTube's Chad Hurley reacted as if he were facing a space cadet from the Planet Moron. "Why is that?" he said."

Läs hela artikeln. Smaskigt.

[Tipstack: Björn Jeffery]

Ping. Andra bloggar om: Bob Garfield, framtid, marknadsföring, reklam, Advertising Age, tv, Kaos 2.0, Chaos 2.0

Radikal öppenhet är vägen till framgång

Å vad jag gillar budskapet på framsidan av senaste Wired (dock tråkigt stereotypt med en avklädd tjej, även om det råkar vara Jenna Fischer, skådespelerska i amerikanska The Office - en serie som näringslivet har en del att lära av enligt Wired).

Så här står det:

Get Naked and...

Rule the World

"Smart companies are sharing secrets with rivals, blogging about products in their pipeline, even admitting to their failures. The name of this game is
RADICAL TRANSPARENCY,
and it's sweeping boardrooms across the nation. Even those Office drones at Dunder Mifflin get it. So strip down and learn how to have it all by baring it all."

Ping. Andra bloggar om: Wired, marknadsföring, reklam, tidningar, media

Viacom borde bli möbelsnickare

Lunarstorms grundare Richard Eriksson tycker att Viacom är ett stort girigt skitbolag som genom att stämma Youtube inte bara visar att de missat tåget kallat internet utan dessutom pajar sitt varumärke hos vanliga konsumenter å det grövsta.

Hur ska vi då komma till rätta med problemet kring upphovsrättsskyddat innehåll som distribueras utan ersättning till ägaren? Rickard Eriksson gör en liknelse med snickeribranschen.

"De flesta branscher funkar som så att om en möbelsnickare formger, tillverkar och säljer en grymt stilig och skön soffa till en nattklubb, så är affären över där. Nattklubbsägaren behöver inte betala en royalty till möbelsnickaren för att soffan i allra högsta grad bidrar löpande till att denne tjänar mer pengar. Möbelsnickaren står inte och knackar på dörren för att få procent på vodkaförsäljningen."

Ping. Andra bloggar om: Rickard Eriksson, Lunarstorm, Viacom, Youtube, upphovsrätt