kajen

Summer of skägg, dag 4

Nu finns en facebookgrupp också.

Sommarstatus

Jag stökar och donar. Fixar och vänder. Cyklar och springer. Spelar och bär. Jag har alltid semester. Jag är aldrig ledig.

Summer of skägg, dag 1

Mänsjorna där jag hyr kontorsplats om dagarna säger att de accepterar 1-2 dagar till... men sen är det stopp enligt en enig jury. Ingen jävla skepparkrans liksom. Vet inte. Kanske är det min nya grej. Som om 30plus-nojan inte räckte till så ska jag försöka se ännu äldre ut. Jag ska bli en sjöman och en konstnär. En författare och poet. En hyresvärd och en vaktmästare. Skägg kräva dessa yrken. Skägg kräva disciplin. Och det saknas inte förebilder. Audrey säger att jag ser ut som Kim Bodnia. Följaktligen är målet att se ut så här i slutet av sommaren. I'm pretty damn close redan nu!

Tänkbart

Lyssnar på Winnerbäcks sommarprogram. Han åkte till New York med kompisarna, gick till en spågumma och fick reda på att det var dags att sluta fred med sig själv. Det är inte så lätt att vara människa att man måste göra det svårare.

"Jag försöker uppskatta kontrasterna i mitt liv. Mina sena tonår var så fulla av motsättningar. Jag drömde om rockmusik, fotomodeller och spritspons. Men jag levde med ätstörda feminister och introverta indiepopkillar. Och jag lyssnade väldigt noga på dem. Och jag såg upp till dem. Jag ådrog mig skuld, och hon dåligt samvete, för min lata svaga själ.

Jag försökte passa in bland dessa frisinnade människor som förespråkade en hbt-revolution, men samtidigt hade en rent ortodox inställning till Stringtrosor. Det var verkligen inte lätt att hänga med där, i all medelklass-skam och jantelagsänglsan.

Det var det säkraste sättet att leva. Då riskerar man inte att behöva stå upp för sina tillkortakommanden. Man var ett offer som inte mådde något bra i den här materiella världen. Det var därför Jeppe drack. Hemma i min ensamhet lyssnade jag på glamrock från Hollywood. Det kanske inte är en mindre destruktiv förkunnelse, men befriande.

Nu, i en limousin på Manhattan, femton år senare, med bara budweiser och gindrinkar för ögonen gjorde min dubbelhet sig påmind igen. Är det okej att jag sitter i en Limousin på Manhattan, fast att jag är en ganska medveten och lågmäld person. Eller är jag det? Det är verkligen inte lätt att vara ärlig mot sig själv. Det beror alldeles på vem som talar och vem som lyssnar."

Förväntningsamhället

Jag ska bli smart och rolig ikväll
Jag ska bli glad och pratig ikväll
Jag ska bli vass och trevlig ikväll
Jag ska bli skön och galen ikväll

Smart och rolig...

Jag ska bli soft och mysig ikväll
Jag ska bli fin och härlig ikväll
Jag ska bli lös och dansig ikväll
Jag ska bli grym och glammig ikväll

Smart och rolig...

Jag ska bli hård och farlig ikväll
Jag ska bli mjuk och öppen ikväll
Jag ska bli smal och mystisk ikväll
Jag ska bli fräsch och funkig ikväll

Smart och rolig, smart och rolig...

Jag ska bli skarp och hyllad ikväll
Jag ska bli snygg och spanad ikväll
Jag ska bli kysst och hånglad ikväll
Jag ska bli tuff och älskad ikväll

Smart och rolig, smart och rolig...
ikväll

/Doktor Kosmos

Sock at Reboot

Jag är på Reboot och livebloggar en smula. På bilden en förevisning av de många användningsområden som årets give-away - en laptop-strumpa, kan användas till. Mössa, scarf, väska, you name it.

A time and a place

Mycket bra saker händer nu. Jag träffar bra människor. Omger mig med positivt driv. Trots att det nästan är semestertider är mina möten intensiva och på riktigt. Klara som en kall höstdag. Heta som högsommarvärme. Jag är imponerad. Precis som det ska vara.

My new favourite thing to do

You could fall apart
I would push your bailbonds when cash was tight
We could fall in love
I could be the apple of your eye
Let's do it right now

Hjärtsmuts

Natten är stilla svart. Om du kunde se, skulle du förstå.
Ljudet av generationer möter mig på vägen.
Smaken av saknad biter sig fast.
Känslan av vemod är evig.

Dagen är dimmig. Om du kunde höra, skulle du se.
Lukten av förlust når mig inte än.
Synen av hjärtsmuts är störande.
Känslan av framgång är flyktig.

Ingen sa att det var lätt. Säg att det är lätt. Säg det till mig.

Midsommarfacit

Det blev alternativ 1.

(Foto: Triviologi)

Urban midsommar

Den första bilden nedanför visar hur det ser ut vid badplatsen i närheten av mina föräldrars sommarstuga, nånstans i sörmlands inland. Den perfekta idyllen tänker du. Midsommar gone wild. Well, precis som förra året så stannar vi i stan. Det blir midsommar på kajen i år med ett gäng på 10 personer. Våga vägra idyll. Våga vara vänner. Men ja, det blir sill-lunch och grill och sånt, i betongmiljö. Vid vatten. Kom förbi om du är i stan vetja. Vi är spretiga allihop så du passar bra in. Jag finns på Hitta.

Idyll:

Här ska vi träffas och äta svensk sushi och chocka oss med protein:

Vid ytan

Var är du ikväll? Jag kan bara se vattnet här utanför. Och det har en ny färg nu. Djupaste blå möter kallaste grön. Precis som det ibland gör i ögonen. Vattnet grumlar min bild och en kall bris drar in. Människor förgör varandra där ute. De letar och springer, letar och springer, men de förgör bara varandra. Förgör.

Barack 'n Roll

Kajen modebloggar, straight outta Urban Outfitters, San Francisco.

The blandband

Oh what a joy it was. När jag var liten, och med liten menar jag 16, fanns inte mp3-formatet. Och cd-brännaren hade knappt sett dagens ljus. Därför var ett rejält blandband den viktigaste ingrediensen vid alla typer av resor. Varje gång vi skulle iväg på turné med nån orkester var vi tvungen att göra det perfekta blandbandet som vi sedan tvingade på alla andra i bussen. Och inte bara det. Vi läste även högt ur tantsnuskromaner (typ Hollywoodfruar) med känsla och inlevelse i bussens högtalarsystem mitt i natten.

I alla fall. Blandbanden var riktigt sjuka skapelser som i princip representerade svårt nischad musikersmak blandat med referenser till dåliga internskämt som jag och mina två trummis-kompisar hade ältat under några månader innan resan. Vi ville alltid ha med en polka-låt med Weird Al. Hans pappa är ju polka-ikon och Weird Al har ofta återkommit till polkan under sin långa karriär. Till mixen puttade vi in obskyr progressiv metall som i princip bara kunde uppskattas av trummisar, men som även av oss krävde 20-30 genomlyssningar innan vi tyckte att det började låta bra. Stackars orkestermedlemmar...
Mitt i alltihop kunde en tidig a capella-låt med Robyn dyka upp. För att avlösas av en smörig powerballad från något av LA-bandens storhetstid.

När jag ser tillbaka på det så funderar jag på hur det kom sig att vi fick hållas. Antagligen var vi så övertygande i vår entusiasm att ingen hade hjärta att påpeka att det bara var vi som uppskattade de noga sammansatta alstren, och att Carolas Säg mig var du står inte var allas favoritlåt en sen natt på Autobahn någonstans i Tyskland.

Vi fick vara nördar ifred helt enkelt.

Ett smakprov,
wait for it... wait for it... polka!

Han saknas

Jag är lite orolig för en vän. Han har försvunnit från nätet, plockat ner sin blogg, packat ihop sin profil på fejjan och helt enkelt avvecklat onlinelivet. Det är helt i sin ordning förstås, men eftersom jag vet att det inte är positiva händelser som lett till agerandet så känns det inte helt bra. Vi har haft kontakt. Jag vet att han uppskattar omtanken. Men jag önskar det fanns mer jag kunde göra. Jag kan säkert inte ge några bra svar. Men jag kan lyssna i alla fall. Tänker på dig AL.

Roligt liksom

Under fredagens spontana maratonlunch (3,5 timmar) med Judith och Lillagumman pratade vi förstås bloggande i olika former, men även allt annat som är viktigt. Typ genus och jaiku. Sen sa jag att jag ibland känner mig inlåst i mina bloggramar. Jag har tre bloggar och tre ramar. Tre sätt att skriva. Och framförallt här på Kajen är det jättesvårt att bryta mitt mönster. Eller som Karin sa: "Din humor märks inte så mycket när du skriver inlägg på Kajen jämfört med när man träffar dig i verkligheten". Hon har rätt förstås. Men gah, så svårt att lämna tilltalet och byta ton. Ska försöka. Nån som har tips på hur man gör?

Håll bollarna i luften, eller en i alla fall

School's out for the summer

Min vän samlade på colaflaskor. Det var sånt man gjorde helt enkelt. Han hade massor, en del importerade från andra länder och specialversioner som vara svåra att få tag på. Han hade en tolvsträngad gitarr också. Och en Marshallförstärkare. Tillsammans med japanen och Lindroth repade vi i ett rum hemma hos mig. Vi spelade det vanliga - Metallica, Guns och ett gäng punklåtar. Det gjorde alla på den tiden. Skolans storheter kallade sig Empty Guns och hade en halvtjock sångare som mer än gärna drog av sig tröjan på spelningarna. De var jävligt seriösa minns jag att jag tyckte. Det var liksom på riktigt, trots att de inte skrev några låtar och hade hämtat hela scenuttrycket från sina idoler. Men i en monoton högstadietillvaro blir minsta lilla avbrott, minsta lilla rubbande av världsordningen en stor sak. Och en spelning med hela skolan på plats i slutet av terminen var definitivt ett sådant avbrott som rubbade cirklarna.

Exakt när jag kommit hit i skrivandet av det här inlägget öppnar jag Google och skriver in "Empty Guns Norrköping". Det visar sig att fler än jag tyckte att Empty Guns var något särskilt. Markus "Jag är en vampyr" Krunegård skriver på P3 Lives sajt:
"BÄSTA KONSERT: Empty Guns, Norrköpings Guns’n Roses på den tiden... På ungdomsgården i Marielund när jag var 13, sångaren hade boxershorts, gitarristerna långt hår, längs med gympasalsväggarna tuggade folk tuggummi, kanske inte den bästa upplevelsen men jag har aldrig varit så rädd på en konsert."

Själv harvade jag i några punkband för att sedan köra vidare i Musikskolans spår med slagverks-ensembler, symfoniorkestrar och musikkårer. Senare trummis i soulband med blås och ett rock fusion band kallat "Min Makes Moped". Inte lika hardcore, men det gav en oslagbar spel- och scenrutin som jag har nytta av än idag. Nej, det blev ingen Matt Sorum eller Steve Adler av mig. 

Hör du vad jag säger?

Jag tror det är viktigt att lyssna mer och prata mindre. Ändå har jag svårt för det. Hur har du det?

"She keeps her own name motherf***ers!"