Ligger i sängen och småvaknar. Martin sover på andra sidan bokhyllan och jag chattar lite med Johanna om fenomenet Kejsarens nya kläder i vår bransch. Varför ser ingen att kejsaren är naken liksom?
Har blivit lite dåligt med bloggande på sistone. Det bara är så. Inget att vare sig oroa sig för eller ursäkta.
Jag är ganska vrålhungrig. Det kan bero på burriton jag och Martin åt på väg hem från fjärde juli-firandet hemma hos Jordan igår. Själva firandet var mycket lyckat. Fyra hundar och tio personer eller nåt sånt.
Jag är aldrig saknad. Jag syns. När du inte kan se mig finns jag inte. Borta. Vakuum. Neutral.
Det blir inga minneskonserter eller temabilagor, för så är blogglagen. Skriver du inte finns du inte, och ingen kommer känna saknad. Du behöver inte skriva att du ska sluta eller att du är tillbaka eller att du är ledsen att du inte skriver oftare. Jag är inte saknad. Du är inte saknad. Men syns du så finns du. Det räcker så. Det digitala människovärdet mäts i antal tecken.
Jag glömde bort det här med att komma hem. Alltså komma hem till San Francisco menar jag. Jag menar, jag har varit på resande fot i 1,5 vecka. Hade jag bott i Sverige och åkt till New York och Washington D.C i 1,5 vecka så hade det antagligen känts mycket mer som en riktig resa. Nu känns det mer som att ta tåget till Göteborg. En annan stad med delvis annan kultur, men ändå sak samma liksom. Men som du vet sen tidigare inlägg så är den känslan inte helt i synk med allt jag gjort under resan. Och det är det som jag tycker är märkligt. Det borde inte kännas Göteborg. Det borde kännas Mexico City. Förstår du?
Men när jag åter igen betalar 10 dollar till Virgin America för att få tillgång till nätet under min flygning över det amerikanska inlandet så slår det mig att jag ju faktiskt varit ute och rest. Att lägenheten på Telegraph Hill är hemma, och att jag nu åker "hem".
Hmm. Mycket märklig känsla.
By the way så klurar jag på ett nytt sommarprogram efter förra årets succé. Vill du höra?
Jag springer upp och ner i skyskrapor. Jag hoppar runt på Manhattan. Tidningslegender, riskkapitalister, bloggkändisar och politiska rådgivare passerar framför mig. Jag åker till Washington D.C. Jag lyssnar på förståsigpåare som berättar om Obamas innovationspolitik, direkt tagna från valfritt avsnitt av West Wing.
Jag frotterar mig i smarthet. Den väller fram från alla håll. Och den sanning jag sedan länge levt efter känns bara ännu mer bekräftad. Folk är bara folk, även om de har tjugo framgångsrika exits eller 20 miljoner sidvisningar i veckan i bagaget. Att vara trevlig är fortfarande hårdvaluta, att vara smart och trevlig är inte fel. Att tänka business samtidigt som man är smart och trevlig är antagligen det bästa.
Vad var det jag skulle säga? Vet inte. Kände helt plötsligt att jag var tvungen att lyssna på Diamonds and Pearls med Prince. Vet inte varför. Jag är inte något stort Prince-fan. Men det bara kom.
Fick en fråga av min amerikansk-finska vän Anna, vad jag vill göra om fem år. Målbilder är förstås viktigt. Och jag kan redan se planen för de närmsta två åren. Den är uppdelad i två huvudmål, varav det ena målet är tydligt i sikte. Men fem år. Det är en evighet. Jag menar, för fem år sedan hade jag inte ens skrivit mitt första blogginlägg.
Tillbaka till USA. Jag tar genvägar, får träffa de som är uppkopplade. Och då menar jag inflytelserika. Men samtidigt fäster det inte så mycket som jag trodde. Min utmaning är större än det här. Större än andra människor.
Men okej, jag är inte rädd för språket längre. Jag frågar när jag vill veta och jag vet vad jag vill. Jag har antagligen blivit odräglig på vägen. Men hellre en stabil skitstövel än en snubblande badrumstvål. USA har gjort mig gott. Men USA är inte lösningen. Du ska få se.
Okej, så jag har varit i New York sedan i torsdags. Sedan igår bor jag hos Anu och Trevor i Brooklyn. Mycket fin lägenhet. Eget rum har jag fått till och med. Har varit runt och kollat en del på massa grejer. Det är maffigt, det går inte att förneka. Skulle aldrig vilja bo här dock. För mycket folk. Missförstå mig rätt, jag är ju en urban människa. Jag funderar allvarligt på saker som att jag borde flytta från kajen närmare city i Stockholm eftersom jag aldrig "använder" vattnet vid huset eller Årstaskogen lite längre bort. Jag trivs under kulvertar och betongfundament, och finaste platsen i Stockholm är ju under St Eriksbron. Det vet alla. Men New York. Nja. Och jag känner ju att jag trots allt har en del andra amerikanska städer att jämföra med. Till skillnad från många andra svenskar så har mina USA-upplevelser börjat på hela andra platser. New York kom inte som en försmak av Amerika under en långweekend, utan istället i slutet på ett halvår i landet.
Men maffigt, det är det förstås.
Idag var vi på studiebesök på Fortune Magazine, träffade deras bildredaktör, teknikredaktör samt kolumnisten Alan Sloan - legend. Senare var vi på börsinfo-jätten Bloomberg och härjade runt ett tag. 700 journalister jobbar där. Men som jag skrev på Facebook idag: Jag fattar att man tjänar pengar om man jobbar på Bloomberg, men jag gillar inte mekanisk journalistik.
Tyvärr har jag varken bluetooth i min dator eller en lämplig kabel, så bilder får komma senare.
Tänkte väl nästan att jag fått ha det lite för bra senaste tiden. Därav borttappat bagage under flyget till New York. Och därav stöldspärrat VISA-kort trots att jag haft det i min ägo hela tiden. Nåja. Räckte med ett samtal för att låsa upp kortet och ikväll verkar det som att min ryggsäck anländer till JFK, med utkörning imorgon bitti. Så det går ju ingen nöd på mig. Men lite gnällig var jag ett tag i alla fall.
Efter en natt på La Quinta Inn i Korea Town (nära Empire State Building) har jag nu tagit en vända på stan och handlat lite nödvändigheter samt checkat in på nästa boende, ett hostel vid 46th Street och 10th Avenue. Ikväll ska jag antagligen möta upp Vilma och Anu för lite middag (den planerade joggingrundan får bli imorgon, när joggingskorna har kommit fram). Senare ikväll anländer Kerstin och Sabina hit till hostel-rummet. Sedan börjar New York-veckan, i Det Riktiga Amerika.
8.15 Andie och jag lämnar lägenheten uppe på Telegraph Hill. Hon är på väg till tredje dagen av Apple-konferensen, och jag är på väg till jobbet. Vi skiljs åt vid Montgomery/Sacramento där mitt jobb ligger.
8.30 Jag kommer tilll jobbet halvsent. Den enda som är på plats är chefredaktören. Vi pratar lite företagsstrategier för små media-startups. Sedan skickar han över en pressrelease och ber mig skriva en kort nyhet på den. Senare dyker en ny release upp. Nu är uppgiften att baka ihop de två nyheterna till en - "Auto Wednesday" är arbetsnamnet. Nu börjar jag.
9.28. Säljtjejen anländer. Hon berättar att hon inte känner sig riktigt bra idag. Tydligen spydde hon imorse, men hon känner sig inte "flue sick". Jag tänker gravid men säger inget
9.50. En av företagets två grundare kommer till kontoret. Han är på besök från New York för att vara med på en konferens. Tydligen har han skadat foten, han har ett stort "stöd-fodral" runt foten och berättar han slutade använda kryckor förra veckan. Usch, jag hatar fotledsskador och tänker på mina egna sneda landningar på volleyboll-planen. Skador som jag dras med varje dag i princip. Men till slut tänker man inte på det. Man vänjer sig vid att det är stelt och gör ont varje morgon.
10.30. Jag har nått the tipping point på artikeln. Alla som skriver artiklar vet vad jag menar. Det är den punkt när du börjat skriva, kommit en bit in, och vet hur du ska strukturera resten av texten. Artikeln är alltså klar i huvudet och ska bara skrivas ut. Den jobbigaste biten är bakom mig.
11.30. Efter att ha segat lite (facebookat, läst bloggar, det vanliga...) så är artikeln färdigskriven. Mailar den till chefred som ibland lägger till lite grejer. Sedan brukar jag lägga upp texten i vårt publiceringssystem. Slutligen brukar jag även be vår copy editor Frank i New York att kolla på texten innan publicering.
11.50. Chefred har kollat texten och mailat den vidare till Frank. Han tänker gå och handla lunch och jag följer med. Jag är sugen på burritos, och burritos blir det. Går iväg till ett ställe som ligger bakom Transamerica-skrapan. Tar med maten tillbaka och äter vid skrivbordet, som vanligt. Jag tror vi ätit på stan kanske 5-6 gånger sedan jag kom hit i början av mars. I USA jobbar man mycket, tar inga pauser och äter vid skrivbordet tydligen. Svenska arbetsplatser är dessutom mycket mer sociala. Folk pratar med varandra liksom. Här sker det mer sporadiskt. Jag har fått samma bild från alla mina vänner som jobbar på olika ställen i stan.
12.48. "Tack gode gud att vi slipper lyssna på vad än republikanerna säger nuförtiden. Vi kan behandla dem som de knäppskallar de är". En kollega kommenterar det blogginlägg han snart ska skriva om ett politiskt förslag. Vet inte riktigt vad det handlar om. Eftersom chefredaktören sitter i ett annat rum så hojtas det ibland lite fram och tillbaka.
13.15. Får mail från Frank i New York om att artikeln är publicerad. Han har även lagt in en bild från press-länken jag skickade till honom. Artikeln kan du läsa här. Det är inte stor journalistik, men jag skulle säga att texten representerar mina insatser under våren på ett ganska bra sätt. Det är en typisk bloggliknande artikel som jag gjort kanske 20-30 stycken av den senaste tiden. Och det är också den här typen av lågbudgetjournalistik som krävs för att hålla en sajt med små personalresurser igång, blandat med större grejer förstås. Som till exempel videoreportaget från electricross-loppet jag gjorde tidigare i år. Eller 30 000-tecken-reportage-serien om Carbon Capture och Clean Coal som publiceras nästa vecka. Det var det första uppdraget jag fick, och också det sista som jag får publicerat. Cirkeln är sluten.
14.03. Lånar kontorets skrivare och printar ut hotell- och flygbokningar för mina tre ställen i New York och ett i Washington. Ska flyga med Virgin Airlines för första gången. Uppkoppling på flyget utlovas. Ska bli kul att se hur det funkar.
14.09. Puh, kom på att jag lika gärna kan skriva ut uppsägningskontraktet för min lägenhet när jag ändå har tillgång till skrivare. Känns som att jag skrivit ut en bibel med papper nu. The internetz är bra på mycket, men tydligen inte allt.
14.55. Kan omöjligt förmå mig att jobba mer idag. Bara jag och en av mina reporter-kollegor kvar på kontoret dessutom. Twittrar och facebookar lite. Min personlige tränare Jordan ringde precis från gymmet och meddelade att han kan köra ett pass med mig kl 17.00. Egentligen är mina passa på tisdagar och torsdagar, men eftersom jag drar till NY imorgon så blir det ingen träning med honom på 1,5 vecka. Men han är smart såklart och lyckades få in ett pass till den här veckan, vilket gör att jag bara har ett pass kvar av mina förbetalda när jag kommer tillbaka från NY. Well well.
15.30. Spelar in en film från kontoret. Visar runt i lokalerna och reflekterar över min tid på redaktionen. Försöker nu hitta ett sätt att föra över filmen från mobilen till datorn, utan bluetooth eller kabel.
16.00. Nä, nu drar jag härifrån. Går till Starbucks en sväng innan gymmet tror jag. Jordan väntar om en timme. Hejdå jobbet.
Sista uppdateringen blir filmen jag spelade in. Se nedan.
Sista dagen på jobbet idag. Känns skönt. Snart kommer jag hem igen. Men först New York en vecka och lite besök från föräldrarna här i San Francisco. Plus att Martin kommer också. Och Miriam och Björn. Men sen. Sen åker jag hem. Mitt i högsommaren återkommer jag till mitt hus vid kajen.
Ibland känns det som att jag bara springer förbi. Som att det viktiga är bakom fasaden, under ytan. Men jag hinner bara kasta en snabb blick, sedan måste jag vidare. Jag blir förälskad i det nya flera gånger varje dag. Lika mycket föraktar jag det som en gång var. Det som är konstant. Det som är som jag.
Det gör mig ensam. Ibland inbillar jag mig att det är så det måste vara.
Just det, jag borde antagligen tipsa om det här inlägget på min andra blogg. Där berättar jag om hur jobbet här i SF funkar, samt hur PR-folket på Google jobbar. Plus att jag resonerar kring den eviga lönsamhetsfrågan i medieindustrin. Bland annat.
Okej, jag ska åka till New York och Washington D.C snart. Vad får jag inte missa? Trots att jag varit i bland annat Chicago, Memphis, Springfield (yes!), Nashville, New Orleans, Biloxi och San Francisco, så har jag aldrig varit på östkusten tidigare. Ett blankt kort således.
Tips mottages tacksamt. Jag kommer vara i New York från nu på fredag till onsdag nästa vecka. Sedan Washington D.C torsdag till lördag nästa vecka. Hittills så innefattar planerna ett gäng studiebesök inom ramen för mitt journalistprogram, samt joggingrunda i Central Park tillsammans med Vilma, inom ramen för mitt eget träningsprogram.
Då var det dags att möta upp nästa besök här i stan. Fantastiska Andie har anlänt och vi ska mötas upp på Market och 4th om en halvtimme för att käka middag och sedan dra hem väskorna till mig i North Beach. Hon är här med jobbet för att delta i Apples utvecklarkonferens WWDC09. Ska bli cool att höra lite skvaller därifrån om kvällarna. Jag jobbar min sista vecka och drar till New York på torsdag. Blir några intensiva veckor framöver.
Apropå Aretha... jag har länge hävdat att The Con med Tegan and Sara är världens bästa låt, men det vetefan om inte Day Dreaming med Aretha tar tätpositionen. Alltså ärligt talat, lyssna när första versen börjar och när kompet kopplar på vid 00:50.. Det är magiskt. För att inte tala om soundet och musikerna. Huva.
Jag tror på att visa sig mänsklig. Ibland svag. Den skit som följer i spåret av självutlämnandet är inte svår att borsta bort jämfört med att försöka läka de sår som aldrig får syre.
Grubblandet kommer att fortgå. Det gäller bara att skapa konsten utifrån det som fortfarande lever. Inte det som dog för länge sen...
På Kajen skriver jag, Fredrik. Allt är fiktion. Allt är fakta. Allt är dekonstruktion. Allt är konstruktion.
Recent Comments