kajen

Fint

Gustav på Pillow Talk om varför det man säger inte alltid är det man tycker, tänker, känner eller vill. Även om det kan vara en del av det. Ja, du fattar...

"Det spelar absolut ingen roll vilket ideal som råder. Det är fortfarande en dubbel kamp att se till att inte bara vara rätt utan även gilla rätt."

Upptakt

Det är så konstiga dagar nu. Jag flänger runt och försöker träffa så många som möjligt, inser att det inte går. När jag är hemma och vänder i lägenheten känner jag mig ensammast i världen, trots en högre intensitet på umgänget än någonsin. Jag tror att jag är klar. Jag tror att jag måste börja nu. Det finns inte mer att göra här på hemmaplan. Snart har det blivit så mycket snack att hockeyn helt försvunnit från arenan. Dags att ta sikte igen.

Jag vet inte om jag flyr eller längtar. Jag vet inte om det som finns kvar hemma finns där när jag återvänder. Jag vet inte så mycket. Låt oss nöja oss med det.

Jag har en sorg i hjärtat. En känsla av att ha förlorat något viktigt, försakat något fantastiskt. Men det är utom kontroll. Jag kan inte påverka det längre. Därför åker jag. Därför har jag alltid varit på väg.

Gillar fortfarande den här

Vännerna eller livet

Vi gick igenom Vita Arkivet tillsammans, jag och mina föräldrar. Inte det roligaste jag gjort. Antagligen inte det roligaste mina föräldrar gjort heller. Men det är den tiden nu. Jag diskuterade på Twitter om det är okej att spela Tegan and Sara på sin begravning. Det måste såklart vara okej, men genom att lyfta tanken blir den mer konkret. Döden alltså.

I Vita Arkivet fyllde jag i vilka som är mina närmast anhöriga (inga problem, där skrev jag föräldrarna och syrran), sedan fanns en plats för de närmaste vännerna. Genast tänkte jag att raderna inte räckte till. För ska jag tvingas prioritera? Ska jag tvingas välja? Jag är inte redo för det. Mina vänner är det enda som är viktigt, varför ska jag rangordna dem. Ett problem är förstås att vännerna är utspridda på olika platser och i olika kretsar och för en utomstående skulle det innebära ett visst detektivarbete att hitta alla trådarna. Ungefär som inför en svensexa misstänker jag. Men det här handlar inte om den sista natten med gänget, det handlar om den sista natten. Punkt.

Jag skrev ner ett gäng namn, mailadresser, lösenord till olika onlinetjänster och instruktioner om hur det går att hitta fram till mina kajplatser i världen. Människorna som betyder extra mycket. Och jag är nästan säker, nej jag är säker på att jag glömde någon eller några. Må de förlåta mig. Må jag förlåta mig själv.

Det är skrivet i sten

Det fanns en låt som vi trummisar slogs om att få spela, både som ohängda musikskole-elever och mer seniora coverbandstrummisar i 20-årsåldern. Det handlar om In the Stone av Earth Wind and Fire (bandet med fler medlemmar genom åren än en mellanstor gymnasieskola samt med överbettsbasisten Verdin White, som inspirerade MC Hammers byxdesigner). Låten blev känd för svenska folket som signaturmelodi för humorserien Lorry (ungefär på samma sätt som Dream Come True av Brand New Heavies kom att förknippas med Nilecity. En låt vi trummisar också slogs om att få spela för övrigt).

Who answers

Någon gång i september 1995 simmade jag i en pool på en kursgård ute på östgötaslätten till tonerna av Alive med Pearl Jam. Aldrig har dikt och verklighet varit längre från varandra. Men aldrig har hjärta och hjärna varit bättre i synk. Sjuttiotalsinredning, heltäckningsmattor med röklukt och brunt fanér. Och Pearl Jam. Ja, varför inte. Det viktigaste var ändå uttrycket.

Vi tog en minibuss och drog iväg till närmaste stad. En resa i resan med alibi i bagaget. "Son, she said, have I got a little story for you". Och minibussen tog kurvorna på landsvägen mot ingenmansland. "Oh she walks slowly, across a young man's room".

Tiden fanns inte den där hösten. Om det berodde på en förlamad grå dimma över åkrarna eller ett röktjockt inre är svårt att säga.

"You're still alive she said"
"Oh, and do I deserve to be? Is that the question?"

They didn't even put up a fight

Drifting by

Jag tjejlyssnar på Disappear och har lite kemisk depp. Samtidigt känns det varmt där inne eftersom massa fina människor var på kajen igår. Alla fick inte plats, men jag tar dem i omgångar. Synd att jag inte kan göra samma sak med känslorna, jag är en sån sucker för de små asen. Och när de dyker upp är jag så ovan och så glad att de finns att jag liksom måste slösa med dem. Och allt blir skit. Och jag kryper tillbaka under stenen jag vågat mig ut ifrån ännu en gång. Att jag aldrig lär mig. Men jag ville ju inte lära mig. Jag ville bara få bryta mönstret. En sista gång, en första gång. Ett försök.

Varmt vs Kallt

Jag förbannar min egen naivitet. Men är samtidigt glad att hjärtat inte tappat all känsel. Det gör ont på rätt ställe och fungerar alltså fortfarande. Framåt, framåt.

No doubt

Jag vet inte, men ibland känns det som jag redan lämnat. Diskussionerna i det offentliga blir allt mindre intressanta. Distansen till det som pågår ersätts med fokus på det som ännu inte skett. Det skadar nuet och du som lever där. Men jag kommer aldrig att hoppa av en resa jag själv startat.

Det går inte en dag utan att jag tvivlar. Inte en dag utan kval. Det betyder inte att jag inte är säker. Bara att jag måste fråga mig själv om jag är på rätt väg. Omgivningens förtroende ger styrka. Omgivningens likgiltighet förgiftar. Jag måste prioritera vem som ska få med en åsikt i mitt paket, vem som ska döma av mina insatser.

Ska det här gå bra måste jag lyssna på rätt röster. Jag har bara råd med en tvivlare, och det är jag.

Alltid T&S

"I felt you in my life
Before I ever thought to
Feel the need to lay down
Beside you
And tell you
I feel you in my heart,
And I don't even know you
And now we're saying
Bye, bye, bye"

Vila på maten

Sliders and Smoothies

Carrobot knows how to put them brunches down.

Definitionen av användargenererat innehåll

I better read between the lines, In case I need it when I'm colder

Bättre på Spotify.
Lyssna särskilt på RnB-virveltrumman. Dämpad, torr men ändå fet.

Vågat

Googles hetaste tjänst heter Wave.

Våg.

Det går i vågor. Hela livet. Hela tiden. Hela huvudet.
Ibland blir jag lite trött på att det ska hålla på och hålla på. Men genialiskt tänkt av ingenjörerna i Mountain View förstås. Att kalla det wave.

Lite om varför vi gör det vi gör

I robot

Jag blir otålig. Obra. Ofin. Märker hur jag tycker till om saker. Stör mig på saker. Har åsikter om människor. Har åsikter om fenomen. Tycker och tänker och yttrar och yppar. Inte alltid bra. Inte alltid rätt. Och ibland hetsigt. Jag vet inte jag håller på att bli, men det var inte tänkt att jag skulle bli en missunsam föredetting. Tanken var ju att jag skulle hylla det som var bra och ignorera resten, remember? Det var i alla fall så jag tänkte när jag började blogga en gång i tiden (inte på Kajen, men på min andra blogg). Men i den verkliga verkligheten har jag svårt att hålla linjen. Svårt att följa strategin. Jag blir inte mer än människa och släpper fram det som ingen egentligen vill höra. Jag vill inte vara sån. Jag vill vara mer än en människa. Jag vill bli odödlig och lämna avtryck. Då kan jag inte gå runt och bete mig mänskligt. Det fungerar inte.

Step it up mister. Om livet är dig kärt.

Glädjeman

Manlig glädje är inte som din glädje. Manlig glädje är mer än en känsla. Det är ett förhållningssätt. Det är ett styrmedel, ett maktinstrument, en uppförandekod.

När manlig glädje gestaltas existerar ingen annan glädje. Ingen annan kan ta eller få utrymmet från den manliga glädjen. Den är fullkomlig. Okrossbar. Med världen överensstämmande.

Manlig glädje finns utan tvivel, utan påverkan, utan ängslan.

Den manliga glädjen väntar inte på skrattet.

Den skrattar åt dig.

Fortfarande lite konstigt

Samtidigt, i en helt annan del av din värld. Kontrastrikt är nog ett bra ord i sammanhanget.