Mormor dog idag. Hon var den perfekta värdinnan. Till och med när hon var så senil att närminnet bara sträckte sig några minuter slog hon oss på fingrarna med sin konversationskonst och skarpa sociala förmåga. De sista åren var inte överdrivet roliga för henne. Men trygga.
När mormor flyttade in på hemmet fick hon lugn. Det hade varit så stressigt tidigare. Så mycket att orka med. Varför får man tre hyresavier på samma gång? Hur ska man komma ihåg att betala? Tänk om jag glömmer köpa julklappar till barnbarnen. De administrativa problemen försvann och mormor fick leva sina sista år med sina egna möbler i en egen lägenhet på ett gruppboende.
När jag tänker på mormor blir det varmt i hjärtat. Hon var elegant, världsvan, vänlig och med båda fötterna stadigt på jorden. Min mormor var Lotta när hon var ung. Hon kunde köra lastbil också. Visste du det? Mormor hade många bottnar. Precis som mamma. Precis som jag.
Mormor var en hejare på bridge. Hon och morfar vann många turneringar. På julafton sjöng hon bridgeversionen av Sankta Lucia (Sang sa Lucia) med stor inlevelse. Det gör vi nu också. Trots att hon inte är med.
Mormor gav min mamma och hennes syster en fast punkt när de växte upp på olika platser i Sverige. Morfar var lantmätare och därför tvungen att flytta med sin familj i jobbet. Det var Ängelholm, Linköping, Kramfors och Sala. Och säkert några till. Min mamma tog med sig rotlösheten och gav den till mig. Det är jag tacksam för. Jag är inte bunden av en plats eller av ägodelar. Istället har jag lärt mig att det alltid finns två historier att berätta. Den som är min egen. Och den som är din.
Lyckliga du som haft en så fin mormor! Och lyckliga jag som fick läsa om henne. Blev ju helt varm i hjärtat.
Posted by: Maza | 2007-01-21 at 03.47
Hittade hit till dig via "Bitter och cynisk". Din text - den första jag har läst av dig - är fin.
Tack för den.
Lägger dit till mina bokmärken.
Posted by: EvaP | 2007-01-21 at 10.52
Beklagar sorgen med din mormor.
Har en farmor som är precis likadan som din mormor var. Just nu tynar min farmor bort på ett hem i Mörbylånga. Jag och min pappa har alltid varit de som har stått henne närmast (och farmor har varit en person som har stått mig nära). Nu känner hon inte ens igen oss.
Min farmor är inte död i fysisk mening, men på något sätt så tog jag farväl av henne för flera år sedan.
Så jag antar att jag förstår hur du känner.
// Axel
Posted by: bruerblog-Axel | 2007-01-22 at 01.29
Du skriver som alltid väldigt fint, om det som betyder något, nämligen människor som finns eller funnits i ens liv.
Posted by: Annika | 2007-03-12 at 09.43