Varje söndag samlas vi. Som en armé av missförstådda genier sätter vi oss vid maskinerna. Sen skriver vi. Våra rop ekar ut och växer sig allt starkare. Tillsammans bildas ett ljud som av en sirén. Ett öronbedövande behov av att berätta överröstar allt annat. Det är envägskommunikation i dess renaste form. Som ett stort raseri av längtan. Döm mig. Reagera. Det är det enda som räknas.
Patetiken är ständigt närvarande. Men jag orkar inte bry mig. Kan inte bry mig. Vill inte bry mig. Det här är min arena. Det enda i mitt liv som jag kontrollerar fullt ut. Jag anar ökat beroende. Säg mig, hur egocentrisk kan man bli utan att gå under? Jag nöjer mig inte med mindre än att testa gränsen.
Du går aldrig under av egocentriskhet.
Posted by: Maza | 2007-01-29 at 01.12
Syster S har fastnat i ditt klister och hennes intentioner är att boosta ditt ego från och med nu. Märk väl att hon pratar om sig själv i tredje person. Är det ett tecken på att man inte riktigt står för det man säger eller är det ett mått på självdistans? Klura på den tillsvidare :)
Posted by: S | 2007-01-29 at 11.21