Jag vill vara en duktig man. Med utanförskap och allt.
Klok, sympatisk och öppen. Kanske lite rolig. Ledorden står klara. Och det funkar, men aldrig hela vägen. För jag är fast mellan den gamla och den nya mansrollen. Jag ser men syns inte. Jag förstår men kan inte agera. Jag hör men lyssnar inte. It’s fucked up. Blicken, bilden, allt.
Ibland inbillar jag mig det raka och ärliga som något enkelt. Att tala om känslor som något självklart. Du kan tycka att jag borde fattat grejen för hey – jag har ju gjort shittet med terapisvängen, gråtnätterna och det eviga grubblandet. Men när det är dags för showdown så sviker jag.
Jag blir reaktiv och svårtolkad, lägger ut dimridåer av kommunikation som förorenar den känslomässiga kontakten. Allt i rädslan för att behöva ta ställning. Stå till svars. Ta ett beslut. Omanligt, okvinnligt, omänskligt. Jag vet.
I jaken på bekräftelse och sympati försvinner det ärliga och raka. Det naturliga. På dess plats tornar flykten upp sig. Det jag inte ser finns inte. Det som inte känns gör inte ont. Det jag inte utsätter mig för kan inte skada. Smidigt, enkelt och bekvämt.
Att vara vän med en man är ett svårt kapitel. Så många koder att tänka på. Men flera män i grupp är ännu svårare. Nästan omöjligt. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Vad förväntas av mig? Vad förväntar jag mig? I viljan att inte vara som dem har jag fastnat någonstans på vägen. I ett ingenmansland. Det känns som svek och hyckleri på två fronter. Ett medvetet utanförskap utan mening.
Att vara vän med en kvinna känns betydligt lättare. Men det enkla är förrädiskt. Människor, alla människor, har dolda agendor. Och på den här spelplanen är jag naiv.
Männen jag dras till är förstås tänkare, precis som kvinnorna. Analysen och reflektionen hänger tung över den sociala samvaron. Varje möte utvärderas. Varje aktivitet avhandlas. Stor energi ägnas åt att försöka förstå. Dig? Oftast mig skulle jag tro. Vill inte vara sån men är det.
Det finns en frihet i att sluta bry sig. Jag kommer närmare den tanken för varje dag. Normerna känns inte lockande längre. Jag vill inte bli brommapappa med V70. På riktigt. Det känns skönt. Problemet är att jag famlar efter den nya agendan. Min nya roll, eller snarare rollen att sträva efter. Kan du ge den till mig?
det raka och ärliga är inte enkelt, men alla andra alternativ verkar ännu svårare.
ser att du fick använda bilden, stiligt!
ps. min blogg är upplagd, nu ska jag bara lära mig html så jag kan göra den så fin som jag vill och sen skriva något också. kanske...
Posted by: Ca | 2007-06-11 at 13.30
Jag tycker det är enklast att vara vän med män. De är rakare. Så länge det handlar om vänskap. Blandar man in kärlek i bilden blir män helt plötsligt omöjliga att förstå. Det borde ju egentligen vara enklast att vara vän med en person av sitt eget kön. Egentligen....
Posted by: Therrorese | 2007-06-11 at 18.35
Det är enklast att vara vän. Punkt. Kärlek ska vi inte ens tala om.
Posted by: Kajen | 2007-06-12 at 00.26
Jag vill vara vän med dig. Du skriver så mycket smart.
Posted by: M | 2007-06-12 at 17.40
Vem är du? Vem är jag? Spelar alla roller så bra.
Posted by: Blingbling | 2007-06-12 at 20.07
>M
Jag vill antagligen vara vän med dig också.
>Blinbling
Stämmer frekvensen så räcker jag fram.
Posted by: Kajen | 2007-06-12 at 23.39
Hej,
Det är svårt att vara människa. Jag funderar mkt kring mansrollen o har insett att många män är väldigt rädda. Det är kamp, konkurrens, prestige. Om man kan lägga det där åt sidan händer fantastiska saker. Då kan man bara vara närvarande. Jag har planer på att starta en rörelse/forum för att diskutera dessa tankar. Det är tragiskt att man låter livet passera när försöker leva efter normer och värderingar. Bryt nu!
Posted by: PB | 2007-08-31 at 09.56
PB: Du skriver "Det är tragiskt att man låter livet passera när försöker leva efter normer och värderingar." Men är det ens möjligt att leva utan såna? Kanske är lösningen att förhålla sig reflexiv till dem? Eller nåt...
Posted by: Hmmm... | 2008-03-12 at 12.55