Kajen 2.0

Det går i vågor. Men just nu är jag trött på att vara 200 cm lång. Trött på flygplansstolen som skär in i knäskålarna. Trött på kläder som aldrig passar (man ska vara lång och smal eller kort och bred. lång och bred funkar inte). Trött på att alla offentliga utrymmen är anpassade efter nån slags standard där folk är 1,65-1,80 ungefär. Trött på att alltid vara huvudet högre. Att sticka ut oavsett om jag vill eller inte. Trött på oförståelsen från omgivningen som inte kan förstå hur det kan vara jobbigt att vara lång ("det som är så stiligt"). Trött på att inte kunna krama min vänner på riktigt.

Men det finns bra saker förstås. Jag blir ofta behandla med nån slags oförtjänt respekt. Jag kan nå längst in i översta köksskåpet. När jag byter lampor i taget behöver jag ingen stol eller stege. När jag spelar volleyboll kan jag vara lat eftersom jag kan kompensera med räckvidd. Samma sak med boxningen. Dock inte så viktigt när jag spelar trummor. 

Jag har också en egen iakttagelse att dela med mig av. I sängen är alla lika långa. Pröva får du se. Lägg dig bredvid någon som är längre eller kortare än dig själv. Ni kommer att vara lika långa. Det har att göra med McPearsons lag. Under sent 1940-tal  hittade han ett parallellt geometriskt universum som bara uppstår vid horisontell kommunikation mellan människor.