Ofta väljer jag fel, men det är okej

Jag tror på att visa sig mänsklig. Ibland svag. Den skit som följer i spåret av självutlämnandet är inte svår att borsta bort jämfört med att försöka läka de sår som aldrig får syre.

Jag skrev en text i tidningen Insikt före sommaren. Insikt är en medlemstidning som ges ut av Riksföreningen anorexi/bulimi-kontakt. Chefredaktör Audrey bad mig skriva en gästkrönika. När hon fick texten sa hon att hon fick "känslan av att den lägger armen om en". Så vill jag att alla mina krönikor ska kännas, oavsett om de handlar om frihet, nojor eller något i sammanhanget så trivialt som affärsmodeller på internet. Jag talar med samma röst, men byter ibland arena, ämne, sammanhang och läsare. Och jag gillar det. Om bara en person säger att det känns som att min text lägger armen om henne eller honom så är det en fantastisk reaktion. Ett betyg bättre än alla knuffpoäng eller googleranking i världen.

Tidningen Insikt är inte Expressen. Men viljan att berätta tror jag kommer från samma plats i hjärtat. Det handlar om slå hål på fasaden. Att visa att det är okej att inte vara okej.

Tack Audrey. Tack Elin. Och tack du som läser här. Vi ses snart igen och lägger armen om varandra.

---

Gästkrönika, Insikt Nr 2, 2008

Hur betryggande frågespalternas svar än var så visste jag hela tiden. Det var inte okej. Jag var inte okej. Det var något som störde. I filmen Matrix äter karaktären Neo ett rött piller för att få tillgång till den verkliga världen, bortom illusionen. Samma sak hände när jag fick smaka ordet missbruk i min mun. Det smakade bittert och sött samtidigt. Jag visste att det hörde hemma hos mig. Jag visste att jag var en av dem. Illusionen försvann. En vän fuckade upp mitt huvud på ett bra sätt och fick mig att ringa samtalet som förändrade allt. Det fanns hjälp, och det fanns andra som är som jag. Men självklart var det då det svåra började. Att långsamt försöka förstå.

Det handlar om att hitta till det som är rimligt. Det som är hälsosamt. I en värld där det extrema är norm och det sunda extremt är det svårt att navigera rätt. För jag är inte alkoholist. En alkoholmissbrukare får hjälp i 12-stegsprogrammet för att sluta dricka. En matmissbrukare måste sluta och börja äta samtidigt. Det är som att låta en alkoholist dricka bara lite sprit varje dag. Yeah right. Det funkar säkert. Ett tag.

De två mest förrädiska orden i en missbrukares liv måste vara ”unna sig”. Och oavsett om du har diagnostiserats med någon form av ätstörning eller bara är en av alla andra som kämpar mot löpsedlarna så vet du hur svårt det är att skärma sig från trycket. Ibland klagar vi på att så mycket kretsar kring utseende och hälsa i vår kultur. Men i en värld där överlevnad tas för given och de flesta har det gott ställt är det naturligt. Vi letar efter det som skiljer oss åt. Det blir ytligt och fokuserat på detaljer. Vem blir inte störd i ett samhälle som unnar sig, straffar dig och kväver mig? Långsamt. 

Samtidigt fixar vi det här. Varje dag hittar någon av oss fram till en bättre väg. Tillvaron får en annan lyster och vi förstår vad det är som är viktigt. Och vad som inte är det. Insikten hjälper oss vidare, men inte alltid hela vägen. Varje dag blir ett ställningstagande. Ljust eller mörkt? Början på slutet eller början på något nytt? Blått eller rött piller? Du väljer. Jag väljer. Ofta väljer jag fel. Men det är okej, vi är okej. Jag vet det. Hoppas du vet det också.

Comments

[Paula Marttila]

Fint. Bara så.

[Hanna]

Om det inte var så att du skulle skriva en bok så tycker jag att du ska komma på andra tankar... Jag gillar hur du skriver.

[Therrorese]

Jag känner armen om mig.

[Beyonce]

Att unna sig kan vara livsfarligt.

[It's gonna be fine 2009]

Oj vad jag behövde läsa det här just nu. Oj vad jag nästan inte kan det.

På pricken, med värme.