Välkommen hem

Det är lätt att glömma att det frestar på. Att det skaver. Att det krävs en insats. Det här livet jag lever menar jag. På nån slags resande fot i flera månader. Jobba på ett annat språk. Nya människor hela tiden. Kasta sig ut, vara på hugget, visa framfötterna. Det frestar på. Det skaver. Det krävs en insats.

Det är lätt att förlora sig i jakten på bekräftelsen. Jakten på att höra till. Jakten på acceptans. Det är inte normalt menar jag. Att leva så här. Det är inte det normala. Det är lätt att glömma. Även om det normala inte är önskvärt det heller. Äh, du vet vad jag menar. Jag vill jaga. Jag vill höra till. Jag vill bli accepterad.

Det är lätt att tänka på det där hemma som något smidigt. Att det bara rullar på. Att det löser sig självt. Att det skulle vara en kontrast menar jag. Att det liksom är någon slags motsats. Men så är det inte. Vissa saker kommer aldrig att lösa sig själva. De kan bara lösas av mig. Om jag är smidig. Om jag rullar på. Om jag gör det själv.

Rötterna har precis fastnat och jag rycker upp dem igen. Jag låtsas som att det bara är några grenar som ansas bort, och att den bördiga jorden väntar på andra sidan havet. Men sanningen är väl att jag är en växt utan markkontakt. En gråtande clown som protesterar hela vägen fram till konventionen. Först på den sista dagen kommer jag att inse att det inte gick att fly från det andra. Det jag tog avstånd från. Det jag aldrig ville bli.

Comments

[Anna]

Välkommen hem vännen.